Nu var det snart två månader sen sist, och innan dess också länge. Det känns så konstigt att fylla på i den här bloggen nu när man befinner sig i ett helt annat stadium.
Jag kollar fortfarande andras bloggar. Har däremot inte varit inne på alltforforaldrar på evigheter. Jag känner mig inte hemma där längre. Självklart kan jag förstå det som andra går igenom. Längtan, hopp, förtvivlan och förhoppningsvis också lyckan över att det går vägen. Men det känns ändå som historia. Som nåt som inte har med mig att göra.
Jag tittar längtansfullt på små bebisar, gravidmagar, fina barnvagnar osv. Jag önskar att det bara kunde bli ett "hoppsan, jag blev visst gravid" för oss också. Ni vet, "nu när ni lagt ner kommer det säkert att lyckas". Man hör ju det ändå. Inte ofta, men det händer. Särskilt nu när vi äntligen bestämt oss för att göra oss av med alla barngrejor. Vi har ju lådvis med kläder, fina vinterkläder, vagnar, bilbarnstolar, spjälsäng och annat. Men nu ska det bort. Har haft en kompis här som gick igenom de större kläderna. Svägerskan var här idag och hämtade strl 92/98. Kusinen får nog ett lass med de mindre. Sen får vi försöka sälja det vi har kvar...
Lite konstigt. Svårast blir nog barnvagnen för den är jag så himla nöjd med. Men, vad ska den stå här och samla damm för?
Vi har inte pratat nåt om att köra några FET. Vi har ju 9 i frysen, men just nu får de vara. Tiden får utvisa vad som händer.
För att återgå till bloggen måste jag fundera över hur jag ska göra. Det är ju kul att få skriva av sig, och jag skulle gärna göra det om annat som händer här i livet. Men då kanske inte anonymt, och kanske inte i sammanhanget med ivf-en eftersom en del av mina kollegor och andra bekanta inte vet om det...
Må så gott ni alla som tittar in. Jag följer era bloggar om än inte så frekvent som tidigare!
den 22 oktober 2008
den 1 september 2008
Att vara eller inte vara?
Tack ni underbara som varit här och läst och kommenterat. Jag har ju varit helt osynlig sista månaderna. Det här av flera anledningar. Först och främst att vi nu lagt ner behandlingarna efter det sista minuset. Sen mammas sjukdom och semester, och sedan en rivstart tillbaka på jobbet.
Men nu kände jag att jag i alla fall ska avge en lägesrapport. Ska försöka göra den kort :)
Som sagt. Ingen bebis efter vårt tredje försök. Just då kände jag mig nästan lättad. Inte så ledsen o besviken som tidigare utan mer att "vad skönt" nu vet vi, nu är vi klara. Sen får vi se hur vi gör med de 9 vi har i frysen. Det kostar ju skjortan att återföra, men vi har ju ändå råd med det, men vill vi hoppas o bli besvikna, tänk om det funkar osv. Ni vet vad jag menar. Det är så många om och men, och just nu vilar vi bara och är glada för att inte vara mitt i den där känslan av hopp och förtvivlan. Vi har ju vår härliga 7-åring som just nu är så otroligt lättsam och underbar! Vi får helt somika se.
Angående min mamma så var hon väldigt illa däran ett tag. Först dålig och sen en vecka senare kollapsade hon helt vilket gjorde att jag satt i stockholm och funderade på att ta första bästa flyg upp till norr, men blev lugnad av mammas nye man som var cool och tyckte vi skulle avvakta. Helt rätt av honom, för nu är hon på bättringsvägen. Hon har fortfarande inte mycket rörelseförmåga i höger arm och ben, men har fått komma till ett rehabcenter där de gör fina framsteg. Från att ha haft svår afasi kan hon nu prata i telefon, vilket är underbart för mig som bor långt borta. Hennes humör är fantastiskt och jag kunde aldrig tro att det skulle bli så här bra! Sen är det förstås en lång process, men det känns ofantligt mycket bättre!
Sen pågår livet i 190. Full fart på jobbet. (och för den som läst tidigare att jag sökte ny tjänst så fick jag den inte, men gråter inte för det eftersom jag just nu har ett väldigt bra jobb), full fart hemma med kräftskivor i parti och minut, renoveringar och träningar med dottern. Full rulle helt enkelt.
Det känns som att livet just nu bara rullar på, vi mår ganska bra och tänker inte så mycket på ivf-en just nu. Kände till och med ren och skär lycka när min kusin ringde i fredags för att meddela att de fått en liten son. (två snabba, barn nr 1 blir 2 år i oktober...ibland går det lätt) Jag grät så det skvalade när hon berättade att de var gravida igen, men nu kände jag bara lycka. Inte ett uns avundsjuka, som man annars kan känna när man hör sånt här. Jag kanske helt enkelt har köpt läget, eller så har jag bara en paus. Vem vet, vi får se.
Just nu försöker jag hänga med er andra och se hur det går. Tyvärr inte alls så ofta som jag önskar, utan bara snabba gluttar då och då. Jag tänker i alla fall mycket på er och önskar all lycka.
Men nu kände jag att jag i alla fall ska avge en lägesrapport. Ska försöka göra den kort :)
Som sagt. Ingen bebis efter vårt tredje försök. Just då kände jag mig nästan lättad. Inte så ledsen o besviken som tidigare utan mer att "vad skönt" nu vet vi, nu är vi klara. Sen får vi se hur vi gör med de 9 vi har i frysen. Det kostar ju skjortan att återföra, men vi har ju ändå råd med det, men vill vi hoppas o bli besvikna, tänk om det funkar osv. Ni vet vad jag menar. Det är så många om och men, och just nu vilar vi bara och är glada för att inte vara mitt i den där känslan av hopp och förtvivlan. Vi har ju vår härliga 7-åring som just nu är så otroligt lättsam och underbar! Vi får helt somika se.
Angående min mamma så var hon väldigt illa däran ett tag. Först dålig och sen en vecka senare kollapsade hon helt vilket gjorde att jag satt i stockholm och funderade på att ta första bästa flyg upp till norr, men blev lugnad av mammas nye man som var cool och tyckte vi skulle avvakta. Helt rätt av honom, för nu är hon på bättringsvägen. Hon har fortfarande inte mycket rörelseförmåga i höger arm och ben, men har fått komma till ett rehabcenter där de gör fina framsteg. Från att ha haft svår afasi kan hon nu prata i telefon, vilket är underbart för mig som bor långt borta. Hennes humör är fantastiskt och jag kunde aldrig tro att det skulle bli så här bra! Sen är det förstås en lång process, men det känns ofantligt mycket bättre!
Sen pågår livet i 190. Full fart på jobbet. (och för den som läst tidigare att jag sökte ny tjänst så fick jag den inte, men gråter inte för det eftersom jag just nu har ett väldigt bra jobb), full fart hemma med kräftskivor i parti och minut, renoveringar och träningar med dottern. Full rulle helt enkelt.
Det känns som att livet just nu bara rullar på, vi mår ganska bra och tänker inte så mycket på ivf-en just nu. Kände till och med ren och skär lycka när min kusin ringde i fredags för att meddela att de fått en liten son. (två snabba, barn nr 1 blir 2 år i oktober...ibland går det lätt) Jag grät så det skvalade när hon berättade att de var gravida igen, men nu kände jag bara lycka. Inte ett uns avundsjuka, som man annars kan känna när man hör sånt här. Jag kanske helt enkelt har köpt läget, eller så har jag bara en paus. Vem vet, vi får se.
Just nu försöker jag hänga med er andra och se hur det går. Tyvärr inte alls så ofta som jag önskar, utan bara snabba gluttar då och då. Jag tänker i alla fall mycket på er och önskar all lycka.
den 1 juli 2008
Livet...
Livet har gått vidare, ganska bra faktiskt med tanke på att det inte blev någon graviditet nu heller. Jag hade ju försonats med tanken redan innan och insett att vi har det väldigt bra ändå. Jag gladde mig över det vi faktiskt har. Vi har ju en fantastisk dotter.
Förra veckan frågade hon om hon skulle få några syskon och jag svarade att det troligen inte blir så. Sen kom hon efter nån timma eller så och sa "Men kanske när jag blir 18 eller så?". Jag förstod inte vad hon syftade på men det var tydligen det med syskon. "Ja, när jag är 18 kanske jag får ett syskon?". Jag hoppas verkligen att jag inte ska vänta 11 år till. Då är man ju halvvägs till 50 och det är väl då man ska börja leva loppan igen?
Så livet går vidare och det på ett bra sätt. Ända till förra måndagen. Då ringer min syster sent på kvällen och berättar att vår mamma blivit akut sjuk. Mycket sjuk...en stroke...
Eftersom hon mådde under omständigheterna rätt bra i måndags så reagerade jag inte så mycket. Däremot på tisdan när jag fick veta att hon blivit sämre och när det hade sjunkit in. Då blev det värre. Tankarna började röra sig i huvudet. Tänk om hon dör? Vad gör jag då? Även om inte vi pratar så ofta (bor långt från varandra) och inte har så mycket kontakt så finns hon ju där. Det har hon ju alltid gjort. Hur skulle det bli? Hur funkar det att vara utan mamma? Svår tanke....
Det var m a o en jobbig vecka och jag satt beredd att åka iväg till henne om hon blev sämre. Som tur var blev hon inte det. Nu går det inte fort framåt, men i alla fall inte bakåt, och det känns betydligt lugnare. Semestern var planerad att ägnas hos henne och min syster, så vi åker som planerat om några veckor.
Jag som lever (åtminstone försöker så ofta det går) efter devisen att lev nu när du kan, rätt som det är kan du inte, fick ytterligare vatten på min kvarn. Det gäller att ta vara på livet medan man har det. Och det försöker jag verkligen göra. Än mer nu kanske...
Förra veckan frågade hon om hon skulle få några syskon och jag svarade att det troligen inte blir så. Sen kom hon efter nån timma eller så och sa "Men kanske när jag blir 18 eller så?". Jag förstod inte vad hon syftade på men det var tydligen det med syskon. "Ja, när jag är 18 kanske jag får ett syskon?". Jag hoppas verkligen att jag inte ska vänta 11 år till. Då är man ju halvvägs till 50 och det är väl då man ska börja leva loppan igen?
Så livet går vidare och det på ett bra sätt. Ända till förra måndagen. Då ringer min syster sent på kvällen och berättar att vår mamma blivit akut sjuk. Mycket sjuk...en stroke...
Eftersom hon mådde under omständigheterna rätt bra i måndags så reagerade jag inte så mycket. Däremot på tisdan när jag fick veta att hon blivit sämre och när det hade sjunkit in. Då blev det värre. Tankarna började röra sig i huvudet. Tänk om hon dör? Vad gör jag då? Även om inte vi pratar så ofta (bor långt från varandra) och inte har så mycket kontakt så finns hon ju där. Det har hon ju alltid gjort. Hur skulle det bli? Hur funkar det att vara utan mamma? Svår tanke....
Det var m a o en jobbig vecka och jag satt beredd att åka iväg till henne om hon blev sämre. Som tur var blev hon inte det. Nu går det inte fort framåt, men i alla fall inte bakåt, och det känns betydligt lugnare. Semestern var planerad att ägnas hos henne och min syster, så vi åker som planerat om några veckor.
Jag som lever (åtminstone försöker så ofta det går) efter devisen att lev nu när du kan, rätt som det är kan du inte, fick ytterligare vatten på min kvarn. Det gäller att ta vara på livet medan man har det. Och det försöker jag verkligen göra. Än mer nu kanske...
den 21 juni 2008
Game over
Redan förra söndan kände jag lite molvärk, och på kvällen kom första spottingarna för att sedan efterföljas av mens. Inget oväntat, hade ju inte känt några symptom alls som kunde tyda på graviditet. Och konstigt nog ingen besvikelse heller. Jag bara sa ja, det var väl det jag trodde och lät livet gå vidare.
I onsdags var det testdag och jag testade förstås, minus. Inte heller det gjorde ont eller var ledsamt. Jag visste ju redan att det skulle vara minus. Maken fick reda på det via telefon lite senare, och han visste ju som jag att det troligen var så det skulle gå. Inget mer just då.
Däremot på kvällen när vi började prata mer om det, så kom det fram att han var väldigt ledsen. Att det smygit sig på honom på eftermiddagen efter en konversation med kollegan som också har svårt att bli gravid. Han som hela tiden sagt 3 försök och sen inget mer. Absolut inte använda frysisar, inte gå igenom fler behandlingar osv. Nu började han tveka. Jag som nu funnit mig i tanken på att det är slut, att vi nu ska sälja barnvagnen, göra oss av med barnkläder, vinteroveraller mm som vi sparat till småsyskonen. Nu kommer han och verkar tveka. Jag som inte hller varit ledsen för det här misslyckade försöket blev nu ledsen, mer för att maken var ledsen än för att vi misslyckats. Vi pratade, grät och pratade, och kom till slut fram till att vi faktiskt har våra 9 i frysen. Kanske vi testar att få tillbaka 2 i höst. Kanske inte. Just nu ska vi i alla fall ta sommarlov, och sen får vi se.
Jag har i alla fall sökt det där jobbet jag tyckte lät spännande. Efter samtal med VDn har jag inset att det kanske inte är det perfekta för min personlighet som utåtriktad och som gillar kundmöten, men det låter ändå lite spännande. Så nu har jag sökt, man kan ju alltid tacka nej om man nu skulle få det... Jag känner i alla fall för någon slags förändring, så vi får se vad det blir.
Nu tänker jag njuta av sommaren med allt vad det innebär. Sen får vi se vad som händer framöver.
Jag kommer att fortsätta följa era öden, även om jag själv kanske inte skriver så flitigt.
I onsdags var det testdag och jag testade förstås, minus. Inte heller det gjorde ont eller var ledsamt. Jag visste ju redan att det skulle vara minus. Maken fick reda på det via telefon lite senare, och han visste ju som jag att det troligen var så det skulle gå. Inget mer just då.
Däremot på kvällen när vi började prata mer om det, så kom det fram att han var väldigt ledsen. Att det smygit sig på honom på eftermiddagen efter en konversation med kollegan som också har svårt att bli gravid. Han som hela tiden sagt 3 försök och sen inget mer. Absolut inte använda frysisar, inte gå igenom fler behandlingar osv. Nu började han tveka. Jag som nu funnit mig i tanken på att det är slut, att vi nu ska sälja barnvagnen, göra oss av med barnkläder, vinteroveraller mm som vi sparat till småsyskonen. Nu kommer han och verkar tveka. Jag som inte hller varit ledsen för det här misslyckade försöket blev nu ledsen, mer för att maken var ledsen än för att vi misslyckats. Vi pratade, grät och pratade, och kom till slut fram till att vi faktiskt har våra 9 i frysen. Kanske vi testar att få tillbaka 2 i höst. Kanske inte. Just nu ska vi i alla fall ta sommarlov, och sen får vi se.
Jag har i alla fall sökt det där jobbet jag tyckte lät spännande. Efter samtal med VDn har jag inset att det kanske inte är det perfekta för min personlighet som utåtriktad och som gillar kundmöten, men det låter ändå lite spännande. Så nu har jag sökt, man kan ju alltid tacka nej om man nu skulle få det... Jag känner i alla fall för någon slags förändring, så vi får se vad det blir.
Nu tänker jag njuta av sommaren med allt vad det innebär. Sen får vi se vad som händer framöver.
Jag kommer att fortsätta följa era öden, även om jag själv kanske inte skriver så flitigt.
den 11 juni 2008
En vecka efter ET
Så har redan en vecka passerat. Fortfarande inte några konstiga svängningar i humöret, inga större kroppsliga förändringar, känner av brösten lite men det beror väl på Crinonet. Har inga förhoppningar, ingen rädsla för besvikelser utan känner mig mest glad för att det är över. Att i fortsättningen slippa behandlingen, turer till Uppsala osv.
Känner mig lite kluven också inför resultatet nästa vecka. En del av mig tycker ju att livet är bra som det är. En ny familjemedlem innebär ju förändring förstås, och man vet ju aldrig hur det blir förrän man är där. Sen tycker ju min andra del att det skulle vara hur mysigt och roligt som helst. Min dotter sa härom kvällen att hon skulle vilja ha en liten bror eller syster. Och när jag svarade att vi gör så gott vi kan sa hon "jag vet". Gulligt...
Så nu är det halvtid. En vecka kvar innan vi vet...
Känner mig lite kluven också inför resultatet nästa vecka. En del av mig tycker ju att livet är bra som det är. En ny familjemedlem innebär ju förändring förstås, och man vet ju aldrig hur det blir förrän man är där. Sen tycker ju min andra del att det skulle vara hur mysigt och roligt som helst. Min dotter sa härom kvällen att hon skulle vilja ha en liten bror eller syster. Och när jag svarade att vi gör så gott vi kan sa hon "jag vet". Gulligt...
Så nu är det halvtid. En vecka kvar innan vi vet...
den 5 juni 2008
ET igår
Så var det dags för ny tur till Uppsala och ET. De hade ju inte hört av sig och med 17 ägg borde ju nåt ha klarat sig hyfsat. Fick ett rum och sköterskan frågade om jag behövde några instruktioner, men numera känner man ju till vad som väntar så det var bara att vänta in dr J.
Han kom in och berättade hur det gått. Toppenresultat både antalsmässigt och spermaprovet såg också strålande ut. Av de 17 som plockats var ett omoget, ett befruktades inte, så vi hade alltså 15 befruktade ägg. Jag fick ett och 6 bedömdes fina nog att frysa. Så efter våra tre försök har vi nu 9 i frysen! Helt galet...
ET gick snabbt och smärtfritt. Meddelade Dr J att vi nu gjort vårt sista försök och tackade för den otroligt fina miljö, service och personal som Linné har. Passade dock på att påpeka svårigheten att komma i kontakt med dem... Dr J såg frågande på mig och sa "Men ni ska väl använda de ni har i frysen?". Nja, om det här lyckas så lär vi väl inte använda alla 9....kanske inte ens nåt. Tänk vad underbart det vore om man istället kunde donera dem till nån som behöver... Men vem vet vad som sker under fem år.
Lyckas det här försöket tror jag faktiskt att vi är helt klara. Lyckas det inte har vi sagt att vi också är klara, men under de närmaste fem åren kan ju allt hända. Vi kanske ändrar oss och vill göra ett frysförsök också. Så med det i åtanke är det skönt att ha en liten reserv att ta ur.
Nu ska jag bara fortsätta leva livet så gott som jag gjort sista tiden. Hela behandlingen har som sagt bara skett i nåt parallellt universum där jag knappt varit och det har ju funkat bra. Får se om jag lyckas hålla denna coola attityd hela vägen. Jag vet ju hur det kan bli veckorna här framöver både med hopp och förtvivlan. Jag hoppas att vi ska kunna komma igenom dem relativt smärtfritt.
En reservation också för att jag har en släng av överstimulering. Fick order om att hålla koll på vikten och ev svullnad. Det är väl främst att jag känner mig lite spänd och svullen periodvis, och har mer ont i magen än tidigare. Får väl hålla koll.
I kväll ska jag däremot passa på och träffa en kär vän, dricka lite vin, äta god mat och njuta av det underbara vädret!
Han kom in och berättade hur det gått. Toppenresultat både antalsmässigt och spermaprovet såg också strålande ut. Av de 17 som plockats var ett omoget, ett befruktades inte, så vi hade alltså 15 befruktade ägg. Jag fick ett och 6 bedömdes fina nog att frysa. Så efter våra tre försök har vi nu 9 i frysen! Helt galet...
ET gick snabbt och smärtfritt. Meddelade Dr J att vi nu gjort vårt sista försök och tackade för den otroligt fina miljö, service och personal som Linné har. Passade dock på att påpeka svårigheten att komma i kontakt med dem... Dr J såg frågande på mig och sa "Men ni ska väl använda de ni har i frysen?". Nja, om det här lyckas så lär vi väl inte använda alla 9....kanske inte ens nåt. Tänk vad underbart det vore om man istället kunde donera dem till nån som behöver... Men vem vet vad som sker under fem år.
Lyckas det här försöket tror jag faktiskt att vi är helt klara. Lyckas det inte har vi sagt att vi också är klara, men under de närmaste fem åren kan ju allt hända. Vi kanske ändrar oss och vill göra ett frysförsök också. Så med det i åtanke är det skönt att ha en liten reserv att ta ur.
Nu ska jag bara fortsätta leva livet så gott som jag gjort sista tiden. Hela behandlingen har som sagt bara skett i nåt parallellt universum där jag knappt varit och det har ju funkat bra. Får se om jag lyckas hålla denna coola attityd hela vägen. Jag vet ju hur det kan bli veckorna här framöver både med hopp och förtvivlan. Jag hoppas att vi ska kunna komma igenom dem relativt smärtfritt.
En reservation också för att jag har en släng av överstimulering. Fick order om att hålla koll på vikten och ev svullnad. Det är väl främst att jag känner mig lite spänd och svullen periodvis, och har mer ont i magen än tidigare. Får väl hålla koll.
I kväll ska jag däremot passa på och träffa en kär vän, dricka lite vin, äta god mat och njuta av det underbara vädret!
den 3 juni 2008
Plockad
Så var det dagen efter plock...
Jag klantade ju till det och missade tiden för äl-spruta med 1½ timma så när vi kom fram till Linné fick vi vackert vänta ett tag till. Tur i oturen innebar det att vi fick eget rum istället för att dela som var tanken. Sen var det dags för tabletter och ombyte till den snygga rocken och strumporna... Väntade länge o väl, jag var trött och slö och slumrade nästan till innan det var dags. Först kom doktorn in och sa att det var han som skulle utföra ingreppet, sen kom underbara sköterskan och satte nål och pratade med oss.
Väl dags för ingreppet var jag rätt lullig. Kände att ögonlocken vägde bly. Hade inga större känningar i magen så jag oroade mig att det inte var några ägg. Doktor O bökade och jag kände förstås en del, men tyckte ändå det gick rätt snabbt och uppfattade att han kanske hittat en 8 ägg eller så. Döm om min förvåning när de säger att de hittat 17 st!!! Va? Hur är det möjligt? Jag borde ju ha varit uppsvälld som en gravid med 17 st ägg. Fattar ingenting, men så var det tydligen.
Hade en skön sovstund efter att ha moffat i mig vitt bröd med ost o marmelad. Även maken somnade en timma så vi hade det gott o skönt. Hemma igen gjorde jag inget mer förutom att gå i säng och läste och slumrade om vartannat.
Idag är jag fortfarande rätt öm, men det är helt ok ändå...imorgon är det dags för ET, och nu har vi bestämt oss. Det blir bara ett. Om nu inget oförutsett händer i kväll. Jag har ju hittills tagit hela sista behandlingen med lugn och ro, inte känt några som helst förhoppningar och känner att det just nu inte spelar någon roll om det lyckas eller ej. Men man är ju också tävlingsmänniska vilket innebär att man inte vill misslyckas...så jag känner den där känslan som nu börjar krypa upp. Visst sjutton vill man lyckas... innerst inne. Men som tur är vet jag nu också att livet går vidare, trots besvikelsen om man inte lyckas. Svackan är inte oändlig. Och det är skönt att veta!
Jag klantade ju till det och missade tiden för äl-spruta med 1½ timma så när vi kom fram till Linné fick vi vackert vänta ett tag till. Tur i oturen innebar det att vi fick eget rum istället för att dela som var tanken. Sen var det dags för tabletter och ombyte till den snygga rocken och strumporna... Väntade länge o väl, jag var trött och slö och slumrade nästan till innan det var dags. Först kom doktorn in och sa att det var han som skulle utföra ingreppet, sen kom underbara sköterskan och satte nål och pratade med oss.
Väl dags för ingreppet var jag rätt lullig. Kände att ögonlocken vägde bly. Hade inga större känningar i magen så jag oroade mig att det inte var några ägg. Doktor O bökade och jag kände förstås en del, men tyckte ändå det gick rätt snabbt och uppfattade att han kanske hittat en 8 ägg eller så. Döm om min förvåning när de säger att de hittat 17 st!!! Va? Hur är det möjligt? Jag borde ju ha varit uppsvälld som en gravid med 17 st ägg. Fattar ingenting, men så var det tydligen.
Hade en skön sovstund efter att ha moffat i mig vitt bröd med ost o marmelad. Även maken somnade en timma så vi hade det gott o skönt. Hemma igen gjorde jag inget mer förutom att gå i säng och läste och slumrade om vartannat.
Idag är jag fortfarande rätt öm, men det är helt ok ändå...imorgon är det dags för ET, och nu har vi bestämt oss. Det blir bara ett. Om nu inget oförutsett händer i kväll. Jag har ju hittills tagit hela sista behandlingen med lugn och ro, inte känt några som helst förhoppningar och känner att det just nu inte spelar någon roll om det lyckas eller ej. Men man är ju också tävlingsmänniska vilket innebär att man inte vill misslyckas...så jag känner den där känslan som nu börjar krypa upp. Visst sjutton vill man lyckas... innerst inne. Men som tur är vet jag nu också att livet går vidare, trots besvikelsen om man inte lyckas. Svackan är inte oändlig. Och det är skönt att veta!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
