Redan förra söndan kände jag lite molvärk, och på kvällen kom första spottingarna för att sedan efterföljas av mens. Inget oväntat, hade ju inte känt några symptom alls som kunde tyda på graviditet. Och konstigt nog ingen besvikelse heller. Jag bara sa ja, det var väl det jag trodde och lät livet gå vidare.
I onsdags var det testdag och jag testade förstås, minus. Inte heller det gjorde ont eller var ledsamt. Jag visste ju redan att det skulle vara minus. Maken fick reda på det via telefon lite senare, och han visste ju som jag att det troligen var så det skulle gå. Inget mer just då.
Däremot på kvällen när vi började prata mer om det, så kom det fram att han var väldigt ledsen. Att det smygit sig på honom på eftermiddagen efter en konversation med kollegan som också har svårt att bli gravid. Han som hela tiden sagt 3 försök och sen inget mer. Absolut inte använda frysisar, inte gå igenom fler behandlingar osv. Nu började han tveka. Jag som nu funnit mig i tanken på att det är slut, att vi nu ska sälja barnvagnen, göra oss av med barnkläder, vinteroveraller mm som vi sparat till småsyskonen. Nu kommer han och verkar tveka. Jag som inte hller varit ledsen för det här misslyckade försöket blev nu ledsen, mer för att maken var ledsen än för att vi misslyckats. Vi pratade, grät och pratade, och kom till slut fram till att vi faktiskt har våra 9 i frysen. Kanske vi testar att få tillbaka 2 i höst. Kanske inte. Just nu ska vi i alla fall ta sommarlov, och sen får vi se.
Jag har i alla fall sökt det där jobbet jag tyckte lät spännande. Efter samtal med VDn har jag inset att det kanske inte är det perfekta för min personlighet som utåtriktad och som gillar kundmöten, men det låter ändå lite spännande. Så nu har jag sökt, man kan ju alltid tacka nej om man nu skulle få det... Jag känner i alla fall för någon slags förändring, så vi får se vad det blir.
Nu tänker jag njuta av sommaren med allt vad det innebär. Sen får vi se vad som händer framöver.
Jag kommer att fortsätta följa era öden, även om jag själv kanske inte skriver så flitigt.
lördag 21 juni 2008
onsdag 11 juni 2008
En vecka efter ET
Så har redan en vecka passerat. Fortfarande inte några konstiga svängningar i humöret, inga större kroppsliga förändringar, känner av brösten lite men det beror väl på Crinonet. Har inga förhoppningar, ingen rädsla för besvikelser utan känner mig mest glad för att det är över. Att i fortsättningen slippa behandlingen, turer till Uppsala osv.
Känner mig lite kluven också inför resultatet nästa vecka. En del av mig tycker ju att livet är bra som det är. En ny familjemedlem innebär ju förändring förstås, och man vet ju aldrig hur det blir förrän man är där. Sen tycker ju min andra del att det skulle vara hur mysigt och roligt som helst. Min dotter sa härom kvällen att hon skulle vilja ha en liten bror eller syster. Och när jag svarade att vi gör så gott vi kan sa hon "jag vet". Gulligt...
Så nu är det halvtid. En vecka kvar innan vi vet...
Känner mig lite kluven också inför resultatet nästa vecka. En del av mig tycker ju att livet är bra som det är. En ny familjemedlem innebär ju förändring förstås, och man vet ju aldrig hur det blir förrän man är där. Sen tycker ju min andra del att det skulle vara hur mysigt och roligt som helst. Min dotter sa härom kvällen att hon skulle vilja ha en liten bror eller syster. Och när jag svarade att vi gör så gott vi kan sa hon "jag vet". Gulligt...
Så nu är det halvtid. En vecka kvar innan vi vet...
torsdag 5 juni 2008
ET igår
Så var det dags för ny tur till Uppsala och ET. De hade ju inte hört av sig och med 17 ägg borde ju nåt ha klarat sig hyfsat. Fick ett rum och sköterskan frågade om jag behövde några instruktioner, men numera känner man ju till vad som väntar så det var bara att vänta in dr J.
Han kom in och berättade hur det gått. Toppenresultat både antalsmässigt och spermaprovet såg också strålande ut. Av de 17 som plockats var ett omoget, ett befruktades inte, så vi hade alltså 15 befruktade ägg. Jag fick ett och 6 bedömdes fina nog att frysa. Så efter våra tre försök har vi nu 9 i frysen! Helt galet...
ET gick snabbt och smärtfritt. Meddelade Dr J att vi nu gjort vårt sista försök och tackade för den otroligt fina miljö, service och personal som Linné har. Passade dock på att påpeka svårigheten att komma i kontakt med dem... Dr J såg frågande på mig och sa "Men ni ska väl använda de ni har i frysen?". Nja, om det här lyckas så lär vi väl inte använda alla 9....kanske inte ens nåt. Tänk vad underbart det vore om man istället kunde donera dem till nån som behöver... Men vem vet vad som sker under fem år.
Lyckas det här försöket tror jag faktiskt att vi är helt klara. Lyckas det inte har vi sagt att vi också är klara, men under de närmaste fem åren kan ju allt hända. Vi kanske ändrar oss och vill göra ett frysförsök också. Så med det i åtanke är det skönt att ha en liten reserv att ta ur.
Nu ska jag bara fortsätta leva livet så gott som jag gjort sista tiden. Hela behandlingen har som sagt bara skett i nåt parallellt universum där jag knappt varit och det har ju funkat bra. Får se om jag lyckas hålla denna coola attityd hela vägen. Jag vet ju hur det kan bli veckorna här framöver både med hopp och förtvivlan. Jag hoppas att vi ska kunna komma igenom dem relativt smärtfritt.
En reservation också för att jag har en släng av överstimulering. Fick order om att hålla koll på vikten och ev svullnad. Det är väl främst att jag känner mig lite spänd och svullen periodvis, och har mer ont i magen än tidigare. Får väl hålla koll.
I kväll ska jag däremot passa på och träffa en kär vän, dricka lite vin, äta god mat och njuta av det underbara vädret!
Han kom in och berättade hur det gått. Toppenresultat både antalsmässigt och spermaprovet såg också strålande ut. Av de 17 som plockats var ett omoget, ett befruktades inte, så vi hade alltså 15 befruktade ägg. Jag fick ett och 6 bedömdes fina nog att frysa. Så efter våra tre försök har vi nu 9 i frysen! Helt galet...
ET gick snabbt och smärtfritt. Meddelade Dr J att vi nu gjort vårt sista försök och tackade för den otroligt fina miljö, service och personal som Linné har. Passade dock på att påpeka svårigheten att komma i kontakt med dem... Dr J såg frågande på mig och sa "Men ni ska väl använda de ni har i frysen?". Nja, om det här lyckas så lär vi väl inte använda alla 9....kanske inte ens nåt. Tänk vad underbart det vore om man istället kunde donera dem till nån som behöver... Men vem vet vad som sker under fem år.
Lyckas det här försöket tror jag faktiskt att vi är helt klara. Lyckas det inte har vi sagt att vi också är klara, men under de närmaste fem åren kan ju allt hända. Vi kanske ändrar oss och vill göra ett frysförsök också. Så med det i åtanke är det skönt att ha en liten reserv att ta ur.
Nu ska jag bara fortsätta leva livet så gott som jag gjort sista tiden. Hela behandlingen har som sagt bara skett i nåt parallellt universum där jag knappt varit och det har ju funkat bra. Får se om jag lyckas hålla denna coola attityd hela vägen. Jag vet ju hur det kan bli veckorna här framöver både med hopp och förtvivlan. Jag hoppas att vi ska kunna komma igenom dem relativt smärtfritt.
En reservation också för att jag har en släng av överstimulering. Fick order om att hålla koll på vikten och ev svullnad. Det är väl främst att jag känner mig lite spänd och svullen periodvis, och har mer ont i magen än tidigare. Får väl hålla koll.
I kväll ska jag däremot passa på och träffa en kär vän, dricka lite vin, äta god mat och njuta av det underbara vädret!
tisdag 3 juni 2008
Plockad
Så var det dagen efter plock...
Jag klantade ju till det och missade tiden för äl-spruta med 1½ timma så när vi kom fram till Linné fick vi vackert vänta ett tag till. Tur i oturen innebar det att vi fick eget rum istället för att dela som var tanken. Sen var det dags för tabletter och ombyte till den snygga rocken och strumporna... Väntade länge o väl, jag var trött och slö och slumrade nästan till innan det var dags. Först kom doktorn in och sa att det var han som skulle utföra ingreppet, sen kom underbara sköterskan och satte nål och pratade med oss.
Väl dags för ingreppet var jag rätt lullig. Kände att ögonlocken vägde bly. Hade inga större känningar i magen så jag oroade mig att det inte var några ägg. Doktor O bökade och jag kände förstås en del, men tyckte ändå det gick rätt snabbt och uppfattade att han kanske hittat en 8 ägg eller så. Döm om min förvåning när de säger att de hittat 17 st!!! Va? Hur är det möjligt? Jag borde ju ha varit uppsvälld som en gravid med 17 st ägg. Fattar ingenting, men så var det tydligen.
Hade en skön sovstund efter att ha moffat i mig vitt bröd med ost o marmelad. Även maken somnade en timma så vi hade det gott o skönt. Hemma igen gjorde jag inget mer förutom att gå i säng och läste och slumrade om vartannat.
Idag är jag fortfarande rätt öm, men det är helt ok ändå...imorgon är det dags för ET, och nu har vi bestämt oss. Det blir bara ett. Om nu inget oförutsett händer i kväll. Jag har ju hittills tagit hela sista behandlingen med lugn och ro, inte känt några som helst förhoppningar och känner att det just nu inte spelar någon roll om det lyckas eller ej. Men man är ju också tävlingsmänniska vilket innebär att man inte vill misslyckas...så jag känner den där känslan som nu börjar krypa upp. Visst sjutton vill man lyckas... innerst inne. Men som tur är vet jag nu också att livet går vidare, trots besvikelsen om man inte lyckas. Svackan är inte oändlig. Och det är skönt att veta!
Jag klantade ju till det och missade tiden för äl-spruta med 1½ timma så när vi kom fram till Linné fick vi vackert vänta ett tag till. Tur i oturen innebar det att vi fick eget rum istället för att dela som var tanken. Sen var det dags för tabletter och ombyte till den snygga rocken och strumporna... Väntade länge o väl, jag var trött och slö och slumrade nästan till innan det var dags. Först kom doktorn in och sa att det var han som skulle utföra ingreppet, sen kom underbara sköterskan och satte nål och pratade med oss.
Väl dags för ingreppet var jag rätt lullig. Kände att ögonlocken vägde bly. Hade inga större känningar i magen så jag oroade mig att det inte var några ägg. Doktor O bökade och jag kände förstås en del, men tyckte ändå det gick rätt snabbt och uppfattade att han kanske hittat en 8 ägg eller så. Döm om min förvåning när de säger att de hittat 17 st!!! Va? Hur är det möjligt? Jag borde ju ha varit uppsvälld som en gravid med 17 st ägg. Fattar ingenting, men så var det tydligen.
Hade en skön sovstund efter att ha moffat i mig vitt bröd med ost o marmelad. Även maken somnade en timma så vi hade det gott o skönt. Hemma igen gjorde jag inget mer förutom att gå i säng och läste och slumrade om vartannat.
Idag är jag fortfarande rätt öm, men det är helt ok ändå...imorgon är det dags för ET, och nu har vi bestämt oss. Det blir bara ett. Om nu inget oförutsett händer i kväll. Jag har ju hittills tagit hela sista behandlingen med lugn och ro, inte känt några som helst förhoppningar och känner att det just nu inte spelar någon roll om det lyckas eller ej. Men man är ju också tävlingsmänniska vilket innebär att man inte vill misslyckas...så jag känner den där känslan som nu börjar krypa upp. Visst sjutton vill man lyckas... innerst inne. Men som tur är vet jag nu också att livet går vidare, trots besvikelsen om man inte lyckas. Svackan är inte oändlig. Och det är skönt att veta!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
