Livet...

Livet har gått vidare, ganska bra faktiskt med tanke på att det inte blev någon graviditet nu heller. Jag hade ju försonats med tanken redan innan och insett att vi har det väldigt bra ändå. Jag gladde mig över det vi faktiskt har. Vi har ju en fantastisk dotter.

Förra veckan frågade hon om hon skulle få några syskon och jag svarade att det troligen inte blir så. Sen kom hon efter nån timma eller så och sa "Men kanske när jag blir 18 eller så?". Jag förstod inte vad hon syftade på men det var tydligen det med syskon. "Ja, när jag är 18 kanske jag får ett syskon?". Jag hoppas verkligen att jag inte ska vänta 11 år till. Då är man ju halvvägs till 50 och det är väl då man ska börja leva loppan igen?

Så livet går vidare och det på ett bra sätt. Ända till förra måndagen. Då ringer min syster sent på kvällen och berättar att vår mamma blivit akut sjuk. Mycket sjuk...en stroke...

Eftersom hon mådde under omständigheterna rätt bra i måndags så reagerade jag inte så mycket. Däremot på tisdan när jag fick veta att hon blivit sämre och när det hade sjunkit in. Då blev det värre. Tankarna började röra sig i huvudet. Tänk om hon dör? Vad gör jag då? Även om inte vi pratar så ofta (bor långt från varandra) och inte har så mycket kontakt så finns hon ju där. Det har hon ju alltid gjort. Hur skulle det bli? Hur funkar det att vara utan mamma? Svår tanke....

Det var m a o en jobbig vecka och jag satt beredd att åka iväg till henne om hon blev sämre. Som tur var blev hon inte det. Nu går det inte fort framåt, men i alla fall inte bakåt, och det känns betydligt lugnare. Semestern var planerad att ägnas hos henne och min syster, så vi åker som planerat om några veckor.

Jag som lever (åtminstone försöker så ofta det går) efter devisen att lev nu när du kan, rätt som det är kan du inte, fick ytterligare vatten på min kvarn. Det gäller att ta vara på livet medan man har det. Och det försöker jag verkligen göra. Än mer nu kanske...