Att vara eller inte vara?

Tack ni underbara som varit här och läst och kommenterat. Jag har ju varit helt osynlig sista månaderna. Det här av flera anledningar. Först och främst att vi nu lagt ner behandlingarna efter det sista minuset. Sen mammas sjukdom och semester, och sedan en rivstart tillbaka på jobbet.

Men nu kände jag att jag i alla fall ska avge en lägesrapport. Ska försöka göra den kort :)

Som sagt. Ingen bebis efter vårt tredje försök. Just då kände jag mig nästan lättad. Inte så ledsen o besviken som tidigare utan mer att "vad skönt" nu vet vi, nu är vi klara. Sen får vi se hur vi gör med de 9 vi har i frysen. Det kostar ju skjortan att återföra, men vi har ju ändå råd med det, men vill vi hoppas o bli besvikna, tänk om det funkar osv. Ni vet vad jag menar. Det är så många om och men, och just nu vilar vi bara och är glada för att inte vara mitt i den där känslan av hopp och förtvivlan. Vi har ju vår härliga 7-åring som just nu är så otroligt lättsam och underbar! Vi får helt somika se.

Angående min mamma så var hon väldigt illa däran ett tag. Först dålig och sen en vecka senare kollapsade hon helt vilket gjorde att jag satt i stockholm och funderade på att ta första bästa flyg upp till norr, men blev lugnad av mammas nye man som var cool och tyckte vi skulle avvakta. Helt rätt av honom, för nu är hon på bättringsvägen. Hon har fortfarande inte mycket rörelseförmåga i höger arm och ben, men har fått komma till ett rehabcenter där de gör fina framsteg. Från att ha haft svår afasi kan hon nu prata i telefon, vilket är underbart för mig som bor långt borta. Hennes humör är fantastiskt och jag kunde aldrig tro att det skulle bli så här bra! Sen är det förstås en lång process, men det känns ofantligt mycket bättre!

Sen pågår livet i 190. Full fart på jobbet. (och för den som läst tidigare att jag sökte ny tjänst så fick jag den inte, men gråter inte för det eftersom jag just nu har ett väldigt bra jobb), full fart hemma med kräftskivor i parti och minut, renoveringar och träningar med dottern. Full rulle helt enkelt.

Det känns som att livet just nu bara rullar på, vi mår ganska bra och tänker inte så mycket på ivf-en just nu. Kände till och med ren och skär lycka när min kusin ringde i fredags för att meddela att de fått en liten son. (två snabba, barn nr 1 blir 2 år i oktober...ibland går det lätt) Jag grät så det skvalade när hon berättade att de var gravida igen, men nu kände jag bara lycka. Inte ett uns avundsjuka, som man annars kan känna när man hör sånt här. Jag kanske helt enkelt har köpt läget, eller så har jag bara en paus. Vem vet, vi får se.

Just nu försöker jag hänga med er andra och se hur det går. Tyvärr inte alls så ofta som jag önskar, utan bara snabba gluttar då och då. Jag tänker i alla fall mycket på er och önskar all lycka.