Jag är inte längre gravid

Så fick jag det svart på vitt. Negativt test. Tack och lov att jag redan förberett mig några dar, annars hade det varit jävligt tungt idag. Men nu visste jag ju vad som skulle komma.

Pratade med maken igår och han tycker det är jobbigt. Mer än han kanske säger. Just nu har jag min mamma på besök och då får inte jag och maken så mycket egen tid att sitta och prata. Känner också att jag inte fixar att ta in mamma i diskussionen. Hon fattar inte det här...

Så nu ska vi i helgen fundera när vi ska ta sista försöket. Jag ska ev jobba på en mässa i Göteborg i april och jag misstänker att om vi startar direkt kommer plocket att krocka med mässan så vi kanske får vänta en månad...eller skita i mässan...äsch, jag vet inte. Sen efter det här försöket är det slut. Definitivt slut, enligt maken. Jag känner själv att jag kanske skulle vilja testa med våra frysisar...men det kostar ju 8000 kr/st så det är ju ett stort beslut att ta...

Jaja. Det löser sig väl...vi får se vad vi kommer fram till i helgen...

Nu är det nog kört

Blödningen som igår bara var liten är idag större. Och det i kombination med crinone gör att allt blir rätt äckligt... Men det känns som att det är kört. Jag blöder som sagt och har en värk som jag inte riktigt känner igen. Blödningen känner jag inte heller igen riktigt, men det kanske är crinonet som gör det.

Konstigt. Jag har ju fått längre cykler under behandlingen och så kommer blödningen redan nu. Hmmm..förresten, om jag räknar så är jag faktiskt på dag 33 idag. Det kanske inte är så konstigt ändå...eller? Jag är på dag 13 efter ET.

Jag ska förstås testa ändå på fredag men jag anser att loppet är kört. Nu återstår en behandling som jag just nu inte alls ser fram emot. Börjar känna desperationen komma. Tror t o m att jag nu ber dem återföra två ägg. Det måste väl ändå öka möjligheten lite?

Fan...

Hade lite molande, stickande värk igår vilket förstås kan betyda både mens i antågande eller graviditetstecken. Alla biverkningar av läkemedel inom ivf ger ju också graviditetstecken så hur sjutton ska man kunna veta? Nej, det är bara att ligga lågt, hålla tummarna och se vad som händer. Idag är det dag 12 efter ET.

Kände mig rätt positiv i morse, tyckte jag haft mer flytningar än vanligt. Ett bra tecken om jag förstått rätt. Men sen! När jag tagit morgondosen med Crinone ser jag lite blodfärgat längst upp på tuben. Helvetes skit!!! Det är väl en fingervisning om vart det är på väg. Varför kan det inte bara gå bra??? Jag känner just nu att jag knappt orkar gå igenom ännu en behandling. Som dessutom är vår sista... fan, fan, fan...

Nollställd

Jaha, så har alla typer av krämpor, åkommor, graviditetstecken osv försvunnit. Idag är det dag 9 efter ET och jag känner mig nollställd.

Inga spända ömma bröst, inga hugg eller ilningar och inget illamående (som jag i och för sig aldrig haft men gärna skulle ha just nu...). Så det är väl bara att ställa in sig på en fruktansvärt lång vecka som troligen slutar i moll...det blir ju lite enklare att tackla om jag redan nu börjar förbereda mig...

Dag 6 blev dag 7 istället

Det verkar som om dag 6 istället inföll dag 7. Känner mig inte alls så positiv idag.

Brösten känns inte alls lika ömma, har bara haft nån enstaka ilning/stickning i livmoderstrakten. Önskar ju att det stack hela tiden...

Kanske det är så att hormonerna nu håller på att gå ur kroppen, innan ev graviditetshormoner ska slå till. Om de gör det förstås...just nu känns det som att det inte kommer att lyckas den här gången heller...deppen har slagit till.

Mitt förnuftiga jag säger mig att det inte är lönt att ta ut vare sig sorg eller lycka i förskott utan bara avvakta och försöka tänka på annat. Den impulsiva sidan säger åt mig än det ena än det andra...

Och givetvis vet jag att det lär visa sig hur det går, förr eller senare. Men ack vad jag önskar att det ska gå bra....

Dag 6 efter ET

En dag där jag suttit timmar framför datorn. Har dessutom ägnat kvällen till att avnjuta härligt godis... Polly. Min snälle make köpte med en påse igår och ikväll när han är på jobbkryssning passade jag på.

Jag sitter i soffan med datorn i knät, polly på bordet och Grey´s på TV. Dottern har somnat på en gästmadrass i hallen utanför vardagsrummet. Kan det bli så mycket bättre en dag som just nummer 6?

Nej, jag tror inte det.

Förutom att jag egentligen borde ha kört med något träningsredskap eller cyklat en timma i garaget och att jag oavsett gravid eller inte snart får börja leta efter större kläder... Beach 08 ligger alldeles för nära för att det ska kännas bekvämt.

Fast det får vänta ett tag. I alla fall till efter nästa fredag...testfredan...

Google-drottning

Jaha, så har jag halkat ner i träsket. Googleträsket...

Jag har nu suttit och googlat på tidiga graviditetstecken, hur har andra det, vad kan vara tecken osv. Trots att jag gjort det här förut, och så jäkla mycket nya revolutionerande saker lär ju inte ha kommit upp sen sist...

Gaaahhh, jag blir tokig på mig själv. Varför kan jag inte bara släppa det här och låta tiden gå. Känner fortfarande av ömma bröst, men inte nåt mer. De ömma brösten kan förstås när som helst bli små och slappa igen, och jag skulle helst vilja att de blev stenhårda och tunga som attan. Då skulle jag kanske bli lite mer övertygad. Just nu är jag frustrerad över min sakliga sida som tydligen inte ens försöker fightas med min inbillska sida som nu styr helt och hållet...

Jag menar, vad hjälper det om jag kollar runt på nätet eller känner av kroppen. Det kommer ju att bli rätt uppenbart det ena eller det andra. Det är ju inte jättemånga som går omkring gravida i 9 månader utan att det märks, och inte heller jättevanligt att man går omkring och tror att man är gravid i 9 månader utan att faktiskt vara det... Varför kan jag inte bara ge mig till tåls?

Nej, jag som tillhör det sk "bråttomfolket" måste veta nu, precis NU, om det gått vägen... suck...ge mig bara en liten uns av coolhet, tålamod och förmåga att koppla bort det här så jag kan koncentrera mig på min familj och mitt jobb...snälla....

Inbillningens tid är här - igen

Så har jag haft mitt lilla embryo i magen i 5 dagar. Redan dan efter började inbillningarna, känner jag inte lite här, lite där...hmmm....sträcker, sticker i magen, hur känns brösten osv...

Det är väl bara att inse att tankens makt är stor. Enormt stor i dessa sammanhang.

Idag inser jag att jag snart är halvvägs. Och vips vad fort det har gått. Det har det faktiskt. Och jag måste ju säga att jag känner mig positiv än så länge. Den positive dr O gav hopp, och jag tycker att jag har känt av min kropp på ett helt annat sätt än senast (det kan faktiskt bero på att jag glömt förra gången...). Plus att jag faktiskt har lite spända bröst nu igen. Låt oss hoppas att det håller i sig. Andra tecken är att jag känner av stickningar kring äggstockarna och en något ökad aptit. (för tidigt jag vet, men jag låter kroppen styra:)

Det berömda toapapperstestet visade en litenliten aning ljusljus rosa idag, och genast kom tanken på nidationsblödning...ja jag vet att det kan vara vad som helst, men tanken kändes bra så den får vara kvar...så länge det inte blir nåt mer så är jag glad.

Det känns som om jag bestämt mig för att bli gravid den här månaden. Jag vet inte om det känns så imorgon, för då är det ju den förhatliga dag 6 då deppen brukar komma, men idag känns det så. Jag lever livet i nuet och då får det vara så idag. Imorgon kanske det är annat ljud i skällan. Av rädsla för ett enormt stort fall i avgrunden nästa vecka försöker jag faktiskt att tygla min glädje något, men som ni alla vet är det lättare sagt än gjort. När man så gärna vill vara gravid är det svårt att inte ta alla tecknen som ett tecken på att det gått vägen....

Jag är gravid!

Enligt underbare doktor O som idag gav tillbaka en liten fyrcellig varelse till mig. "du är gravid fram tills dess annat visar sig". Wow, att dessa ord kan göra sån skillnad. Och vilken skillnad på doktorer.

Denna härliga dr O var den tredje i raden jag har träffat på kliniken och alltså den som fick äran att göra mig gravid. Han kom in och pratade länge med oss, om hur det kan gå, om våra förutsättningar och om att leva livet så normalt det går. Om att "ni vet något som man egentligen inte ska behöva veta" (alltså att vi redan nu vet att vi har ett befruktat ägg). En vanlig månad går man ju inte omkring de sista veckorna efter ägglossning och räknar dar, lever som gravid osv. Denna härliga man var helt olik de andra två som varit rätt fåordiga. Han såg lite klurig ut och var så oerhört förtroendeingivande och omtänksam att jag bara log. Jag tar det som ett bra tecken, och känner mig positiv för tillfället! Jag hoppas att han var min "lucky charm" som behövs för att få till det.

Resultatet i övrigt då? Jo, av sex ägg var två ofostriga (säger man så?), ett befruktades inte men resterande tre var tipptopp. Alltså ett tillbaka till mig och två till frysen!

Måste nu ner och locka håret på dottern som ska på sitt livs första skoldisco. Också ett stort ögonblick i livet! Jag återkommer :)

Öm och plockad

Så var plocket avklarat. Allt gick bra, men nu är jag rätt öm i magen. Inte så himla rask och snabb. Sitter gärna rätt stilla...

Fick tabletter när jag kom fram, tyngdkänslan i kroppen infann sig rätt snart, och jag låg och lyssnade på en mp3 bok medan vi väntade. Halvslumrade vilket var skönt. Plocket gick snabbt och jag var rejält lullig under tiden. Tyckte jag bara hängde med på två ägg och började oroa mig för att det inte blev nåt bra resultat. Efteråt kom barnmorskan in och sa att det blev 6 ägg. Skönt, färre än förra gången då vi fick 8 men som vi sagt förr...det ska ju rent teoretiskt räcka med 1 :)

Låg kvar och vilade, åt en väldigt efterlängtad frukost. Bad maken "ta det vita onyttiga brödet, och marmelad". Det är väl lika bra att passa på att "svulla" lite när man har chansen... Vilade lite till och sen framåt ett-tiden begav vi oss mot Stockholm igen.

Nu blir det ET på fredag. Tänk, redan nu börjar hoppet spira. Tänk om det lyckas, sätter de in två ägg nuförtiden, och tänk om DET skulle lyckas... Och förstås, som ett brev i posten kommer också oron. Tänk om det inte blir nån befruktning, vi kanske måste tina vår lilla eskimå för att få ett återförande, hopplösheten om att bli gravid- det har ju inte lyckats förr, varför skulle ivf hjälpa...

Det onda i magen påminner om vad som hänt idag vilket gör det svårt att koppla bort tankarna. Jag skulle behöva jobba massor, och har ett par kundbesök imorgon som jag ska förbereda. Jag skulle kanske också må bra av att tänka på nåt annat. Men det är ju så svårt. Jag vill också passa på att ge en eloge till Kaica som faktiskt körde en liten promenad/löprunda dan efter plock. Jag är djupt imponerad av dig :) Själv känner jag mig mer som en gammal krokig tant som helst går framåtböjd...

Äsch, jag ska inte gnälla, smärtan är ju övergående, det finns de som har det betydligt värre så jag ska absolut inte klaga. Det gick bra idag, vi fick 6 ägg. Nu vill jag bara med tankeöverföring säga till de här äggen att nu jäklar får de bita ihop och kämpa hela vägen. De får kämpa ett par dygn själva men sen ska jag följa med. Kom igen nu! I övermorgon ska jag ta hand om er, så väl jag bara kan!

Kluvna känslor

Så var det dagen före plock. Ena delen av mig jublar, äntligen dags att träda in i den spännande och förväntansfulla väntan. Väntan på att få några livsdugliga celler som fortsätter dela sig och som faktiskt tänker bli så kallade guldägg. Och sen den efterföljande väntan på ickemens. Två veckor av hopp och förtvivlan, letande efter graviditetstecken. Hundratals toabesök. Ja, ni vet vad jag menar...


Den andra delen som inte jublar gruvar faktiskt lite inför morgondagen och de följande dagarna. Först och främst för imorgon. Förra plocket var man ju rookie. Jag hade inte en aning om vad som väntade. De lugnande tabletterna, bedövningen och allt runt omkring flöt ju på väldigt bra. Det gjorde knappt ont osv. Men ändå! Jag ska ju ändå igenom det där igen. Det kanske gör ont den här gången, det kanske inte finns några ägg att plocka, de kanske verkligen har poppat som jag befarade... Och även om plocket går bra, så är det ju så många efterföljande steg som också måste gå bra. Spermierna måste funka med äggen, cellerna ska delas, och delas och delas... Om det nu inte har funkat de sista 6 åren, varför skulle det funka nu?

I mångt och mycket är det väl ett försvar och en rädsla för den där avgrunden man tvingas ramla ner i när det inte lyckas. För hur bra det än går i början så trippar man ju farligt nära den där kanten och det räcker med minsta vindpust från fel håll för att trilla i. Och jag undrar faktiskt hur många gånger man klarar fallet?

Jag hoppas nu starkt att jag slipper falla. Snubbla och vara nära, men jag hoppas att jag ska gå på fast mark en lång tid framöver.

Sista sprutan tagen

En snabb uppdatering. Har precis tryckt i mig en sista spruta. Ovitrelle samt en kompletterande dos av Synarela... Tack och lov, slut på stickandet. Själva stickandet har gått finfint men magen är blå. Också en skillnad sedan sist...

Slut på spray. Nu hoppas jag att jag åtminstone har 10 år kvar innan jag behöver uppleva klimakteriehumör igen. Vet ni vad, det hoppas min man också :D

Nu är det nedräkning. Dagen för dagen P som i plock. Bara en dags verksamhetsplanering med jobbet och sen får man lägga sitt liv i händerna på den fantastiska Linnépersonalen. Det gör jag med glädje!

Trött och uppblåst

Ja, inte snorkig och fisförnäm, utan snarare uppblåst i magtrakten... Periodvis känns det som om man har fullt med luft i magen, som om äggen håller på att blåsa upp sig för att sedan poffa som såpbubblor... Tänk om det faktiskt är precis vad som händer? Det är bara spår av såpvatten när doktor ivf ska punktera på onsdag :)

Ja, vi lär ju få svar på onsdag morgon då det är dags för plock. Som förberedelse ska jag ut och läsa lite fler bloggar, uppdatera mig om hur mina medsystrar har det. Konstigt, det känns som om jag snart är den enda kvar, den enda som inte är gravid...många har ju lyckats, och jag är enormt glad för alla som lyckas komma förbi det här förhatliga icke-gravid-stadiet. Fantastiskt att ivf faktiskt funkar. Det inger hopp. Även om negativa tankar förstås drar ner en till verkligheten snabbt igen. Det sitter en liten en på ena axeln och säger "du är väl inte så dum att du tror att du lyckas", " det kommer aldrig att gå", "ni får göra nåt annat i ert liv för barn kommer det inte att bli" osv. Den där positiva som alltid finns som motvikt i tecknade filmer tycks inte få komma till tals så ofta. Ibland viskar den en liten uppmuntrande tanke, men tyvärr blir den snabbt överröstad av den där neggosaken...

Man får vara glad för det lilla och just nu är jag glad över att det snart är över för den här gången. Behandlingen alltså. Jo, väntan efter ET är ju också en enorm påfrestning, mentalt, men kanske inte på fysiskt påtaglig som jag tycker nedreglering och uppstart har varit. För nu är jag trött på att ha en kropp som inte är som vanligt. Trött på att vara trött, trött på att ha svullen mage och enormt trött på att inte kunna flänga som jag brukar. Jag brukar ha ett högt tempo och nu är jag som en såskopp. Inte likt mig alls.

Men usch så gnälligt det här blev. Inte heller likt mig eller meningen. Jag är innerst inne glad för att vi är nära plock o återförande. Jag längtar efter att slippa spray och sprutor. Jag längtar också efter att få vara gravid. Det som i min värld skulle hända tre gånger i mitt liv kanske bara händer en gång. Tänk om man vetat det. Då kanske man njutit ännu mer än vad jag gjorde. Om nån kunde ha berättat...men inte lönt att gräma sig. Bara att bryta ihop och ta nya tag. Så nu får de här två försöken vi har kvar visa om vi ska bli föräldrar igen eller inte. Går det inte så får vi göra en ny livsplan.

Men, för att inte ta ut nåt i förskott, vi får se vad som händer närmaste veckorna. Jag håller i alla fall en liten blygsam tumme för att det ska funka. Vettet säger åt mig att hoppas försiktigt så inte fallet blir så stort. Hjärtats längtan säger nåt helt annat!

Trött

Var igår en snabb sväng i Uppsala för att kolla äggstatus. Satte mig i bilen kl 7 med en god CD-bok att lyssna på och en stor mugg kaffe. Härligt. Jag älskar att åka/köra bil, särskilt när jag får sitta själv och lyssna på en bok så jag njöt nästan trots den tidiga timmen, skitväder och såskoppar på vägarna :)

Väl framme på Linné fick jag vänta ett tag men till slut kom jag in till vår läkare. Visst är det nåt speciellt med gynekologer? Dom (i alla fall de jag träffat) är inte så himla pratsamma... Snabb fråga om allt var bra, om jag hade några frågor - vilket jag inte hade, sen snabbt vul som visade 7-8 blåsor och sen var det klart. Bara att sätta sig i väntrummet för att få ta blodprov.

Det var lite spännande att sitta i väntrummet på Linné. Det var full aktivitet, många tjejer och vissa som var där tillsammans med sina sambos/män. Jag kunde inte låta bli att undra om jag faktiskt kände nån, i den virtuella världen alltså. Försökte titta lite lätt för att se något igenkänningstecken, vilket jag förstås inte gjorde eftersom jag inte vet hur nån när på nätet ser ut, men det var lite kul ändå. Så om nån av er var där igår morse, så kanske vi sågs :)

Åter i huvudstaden ringde sköterskan från Linné runt halv två och berättade att det skulle bli plock på onsdag. Jag som verkligen trott det skulle bli tisdag när mitt jobb hade konferens. Tur på sätt o vis :) Bara man inte ser ut som en spärrballong, för då lär väl kollegorna undra vad som händer...

Så nu blir det puregon t o m söndag, ägglossningsspruta måndag kväll och sedan en ny tur till Uppsala på onsdag.

Jag är kroniskt trött, undrar om det beror på behandlingen? Kommer inte ihåg att det var så förra gången, och nu har jag verkligen försökt komma i säng i tid men det hjälper inte. Jag hoppas på en lugn helg där man faktiskt kan vila en del. Det är ju en spännande vecka som väntar...

Ledigt under ivf

Visst borde det egentligen vara så att man när man genomgår ivf borde får vara ledig med kanske delar av lönen kvar? Jag menar, hur sjutton kan man koncentrera sig på jobb under det här? Klart det går bra vissa dagar, medan andra bara går åt till att googla divese åkommor under behandling, inför plock, under ruvning och sedan vid ev plus eller minus på test. Därtill alla bloggar man vill läsa, inlägg man vill göra och sen kanske lite annat nytt som hänt i världen utanför...Jag skulle i alla fall behöva lite extra tid till det här.

Idag skulle jag dessutom behöva lite tid i en varm bubbelpool eller bastu. Jag är öm! Var igår på mitt livs första yogapass, och intet ont anande gick jag till ett ashtangainspirerat pass, som jag nu vet är ett av den hårdare typen. Skitskoj, svårt, roligt, lärorikt osv. Men idag...oj vad min kropp är trött. Som helt otränad kanske man inte ska börja med ett sånt här pass, men vad gör man :) Jag skrattade gott när vi skulderstående skulle böja ner benen mot golvet för att sen göra en lotus...hahahaha...där var jag tvungen att ge upp. Trädet var en annan rolig övning. Medan instruktören visade hur man skulle göra hela övningen, hade jag inte ens hunnit lista ut vilken arm som skulle hålla foten... Men jag tror jag kan lära mig det här. Har ju hållit på massor med aerobics o anser mig ha hyfsat kroppskontroll och taktkänsla, så nog vore det väl sjutton om jag inte skulle fixa det här. Men det kräver nog sin beskärda del av sträckningar o töjningar. För om det är nåt som hänt sen man fyllde 30, så är det att man är både slappare och stelare i kroppen :)

Behandlingen löper på. Igår när jag skulle ta sprutan tyckte jag att det kändes så konstigt när jag tryckte in pennan för att spruta in puregonet. Hmmm...flera hack i taget, inget spill och sen inget som syntes på magen när jag var klar. Det brukar alltid vara en liten, liten droppe som syns vid sticket. När jag sen kollade sprutan upptäckte jag att den inte var ordentligt hopskruvad... Oj, provade flera gånger vad skillnaden var, och kom till slut fram till att jag troligen inte fått nån injektion alls. Det hade bara snurrat runt i pennan. Rådfrågade min logiskt tänkande man som tittade på ampullen, räknade antal injektioner före den här och kom snabbt fram till att jag inte fått nåt. Jag litar ju fullständigt på honom och tog helt sonika en ny dos. Vi får hoppas att logiken ledde rätt, så att jag inte blir en äggfabrik!

Snart dags för vul. Ska bli skönt att börja närma sig mållinjen nu...

Kluven

Tiden läker alla sår säger man, och visst. Det är klart. Men ibland råkar man ju pilla lite på skorpan så att såret går upp igen....fast alla mammor säger att man inte ska göra så...

Jag har smält fredagens bebisbesked, har haft det i tankarna nästan hela tiden de senaste dygnen. Konstigt. Jag känner mig lite tom. Tom pga att jag egentligen vill vara jätteglad och höra allt hur min kusin har det. Jag vill följa den här bebisens utveckling eftersom det nästan är som ett syskonbarn som faktiskt är på väg in till den här världen. Och ändå, jag kan inte förmå mig att vare sig ringa eller maila. Kunde inte ens nämna det när vi sa hej då i lördags. Givetvis jättekul att träffa dem, det sa jag förstås. Men jag kunde inte säga grattis. De orden kom bara inte över mina läppar. Fast jag nog ville...

I min egen tillvaro mitt i behandlingen har jag nu tagit puregon-sprutor sedan i torsdags. Det går finfint och jag har kommit ihåg både sprutor o spray varje dag. Och nu tycker jag att jag börjar känna lite molvärk o svullnad som vid ägglossning. Redan!? Har för mig att det kom mycket senare förra gången... Vi får väl se vad vul på torsdag visar. Jag har ju intalat mig att det blir plock på tisdag, så vi får se vad de säger... Jag kanske lurar mig själv även här :)

Humöret är också bättre (jajaja...förutom depp förstås). Jag är inte arg längre :) Fy tusan vad det är jobbigt. Är det så här barnen har det vid 3, 6 och tonår? Herregud. Stackars barn säger jag bara! Måste vara ett rent helvete att gå omkring och vara arg utan att man egentligen vet varför... Kanske det här är bra för att jag ska ha mer förståelse för dotterns utbrott? Måste nog skriva upp det så jag kommer ihåg det de dagar det behövs :)

Vad frustrerande det här är. Jag satt och hade så många tankar i bilen på väg hem. Nu är alla som bortblåsta. Kanske min chef som genom telepati säger till mig att jobba klart innan jag bloggar...det är nog bäst jag gör som han säger... Återkommer när jag är "ledig".

By the way! Tisalenl! Jag har ändrat kommentarsfunktionen. Testa om det funkar nu. Det var ju busenkelt :)

Nere

Först och främst ett stort grattis till er "ny-plussade" tjejer! Jag är glad för er skull och det inger förstås lite hopp åt en själv. Samtidigt som man blir nedstämd och känner att det där kommer aldrig att hända mig...och tjejer, ni vet vad jag menar, inget illa ment åt er som plussat!

Det jag egentligen är nere för är gårdagskvällen. Den tillbringades tillsammans med min kusin, hennes sambo och deras lilla dotter på 15 månader. Redan under dagen började jag fundera över om när de skulle komma med nr 2, vad gör jag om de berättar det nu, hur kommer jag att reagera, vad ska jag älta med maken osv... Jag hade en plan klar redan innan jag åkte från jobbet.

Väl hemma ser jag att kusinen bara dricker vatten, maken erbjuder inte ens vin till maten till henne, och jag anar förstås oråd. Eftersom ingen säger nåt om det så känner jag efter middan att jag var tvungen att fråga, och mycket riktigt! Typ i vecka 10 eller så. Inte berättat för släkten ännu så de höll låg profil. Det kommer för fasen inte ens att vara 2 år mellan barnen!! Hur gör ni frågade jag lite uppgivet. De förstod väl att det var jobbigt för oss att höra att de bara lyckas direkt och var väl inte så bekväma med att berätta, men det var väl storyn om att första barnet tog nästan ett år, så det var väl lika bra att börja.... Har världens mest omtänksamma kusin så det gick relativt bra ändå. Men det gjorde ändå så ont, det gör ont nu och jag känner mig som skit för att vår dotter inte kommer att ha några syskon att dela livet med.

Satt länge och pratade med kusinen och drack massor med rödvin, bara för att på nåt sätt kompensera den här jävla frånvaron av graviditeter. Jag berättade om hur jag kände, och hon lyssnade och försökte förstå, även om hon själv sa att hon aldrig kan göra det eftersom hon inte är inne i samma sits...

Nåväl, jag överlever väl det här med. Men i denna plusyra som pågår kan jag ändå inte lägga undan tankarna på utanförskap. Jag tror inte jag kommer att få vara med i plusgruppen....tyvärr...