Har nu suttit och läst lite i min svägerskas blogg och via henne hittat en annan härlig blogg. Glada, nöjda, självutlämnande bloggar om hur tokiga, roliga, galna, vanliga en del är. Härligt tycker jag... Jag känner mig själv som en gnällfia, som inte alls borde vara så här gnällig. Det är inte mitt vanliga jag. Jag tror faktiskt att de flesta upplever mig som glad, positiv, energisk och stark. Kanske därav behovet av att få vara lite svag, arg och ledsen ibland på bloggen. Det som är lite tråkigt är att jag känner att jag vill vara anonym, och samtidigt inte. Alla vet ju av vårt problem med barngörandet, men jag känner ju ibland att man lämnar ut vissa tankar som "man inte borde få tänka" och jag är rädd jag sårar några då. Vet ju att fler av er har samma problem och att man då självcensurerar. Inte bra, frågan är hur man löser det...
Så nu då. Snart dags för nytt år. Kanske dags för en nystart? Nytt år, kanske jag blir lite klokare? Kanske man blir lite mer ordningssam, inte dricker för mycket vin och är uppe för sent utan blir klok och lägger sig i tid för att vakna pigg, utvilad och rosenfräsch senast klockan 8 på helgerna? Kanske jag börjar träna, kommer i de där byxorna som jag älskar, men som nu ligger i en påse i väntan på att höfterna ska gå tillbaka i vanlig form... Och kanske, kanske man hinner med allt man skulle vilja göra. Mysiga fikastunder på stan, utflykter med dottern, teatrar, barnsagostunder och mysiga hemmakvällar...
Hah...vem försöker jag lura egentligen :) Men tanken var god. Jag inser redan att det kanske blir lite väl mycket att ta itu med. Kanske får börja med en av dessa saker...tiden får väl utvisa vilken. Så snart min förkylning som uppenbarade sig igår morse lägger sig ska jag i alla fall börja mina långa promenader som av någon jäkla anledning helt har försvunnit. Nu när jag äntligen lyckats segra över min iPod och äntligen har en lååååång bok inlagd, nu ska här gås!
Till er som eventuellt lyckats hitta den här sidan. Ha ett mycket bra slut på 2007 och ett Gott Nytt 2008. Jag har stora förhoppningar på att 2008 ska bli ett fint år. Moe har satt ribban, och jag tycker vi andra följer efter :) För er andra som läser, och som inte håller på med diverse behandlingar, hoppas ert år blir bra på det sätt ni önskar!
Som slutkläm och för er som gillar horoskop, här kan ni kolla hur morgondagen blir. (det känns skönt att veta att min förkylning börjar ge sig imorgon :)
Gott Nytt År!
söndag 30 december 2007
torsdag 27 december 2007
Teknikens under
Aaarghh.... JAG BLIR TOKIG!!!!!
Jag är uppvuxen med en morbror som alltid anammat den senaste tekniken, och redan på vic 20-tiden kom han dragande med dator, programmeringsböcker osv, allt för att vi skulle lära oss och bli intresserade. Han har uppdaterat sina datorer och snällt skickat vidare sina gamla till oss. Allt det här har ju gjort att man fixat och trixat, installerat och avinstallerat program, internet och allt annat som hör till. Kalas att man klarat av det. Men sen då???
Fan, då går man och gifter sig med en man som är både intresserad och som kan, och då man numera har en gemensam dator, innebär det ju att han automatiskt tog över (jag lät honom förstås göra det) allt som har med installationer att göra. Själv tog jag automatiskt över tvättstugan (och hur fan gick det till? Och varför???).
Nu i jul fick jag en iPod. Har haft mp3-spelare länge och älskar att lyssna på böcker när jag städar, klipper gräs, promenerar eller egentligen så fort jag har chansen att avskärma mig från omvärlden. Blev överlycklig för denna fina glänsande iPod som dessutom rymmer 8 G!!!! Det är ju hur många böcker som helst. Kanske man t o m kan kosta på sig att lägga in lite musik som omväxling :)
Musiken var ju inga problem men sen...det är ju inte bara att lägga in sina mp3-böcker utan nu måste man konvertera filerna två gånger... "Varför ska vi ha samma format som alla andra???!" Tänk att det måste vara så invecklat o speciellt hela tiden...
Detta innebär förstås att jag har tillbringat 1½ dag med att läsa på nätet, konvertera, göra fel, radera allt, ladda ner program, fixa och trixa... Och nu tror jag att jag lyckats. Nästan i alla fall... Vågar inte hoppas att kapitlen ligger i rätt ordning...NEEEJ....kom precis på att jag missat en grej...bara att börja om igen...
Ja, vad jag egentligen ville säga var väl att man ska fortsätta göra det man gjort innan man gifte sig, för det är trist att tappa de kunskaper man har....man vet aldrig när man behöver dem igen...
Jag är uppvuxen med en morbror som alltid anammat den senaste tekniken, och redan på vic 20-tiden kom han dragande med dator, programmeringsböcker osv, allt för att vi skulle lära oss och bli intresserade. Han har uppdaterat sina datorer och snällt skickat vidare sina gamla till oss. Allt det här har ju gjort att man fixat och trixat, installerat och avinstallerat program, internet och allt annat som hör till. Kalas att man klarat av det. Men sen då???
Fan, då går man och gifter sig med en man som är både intresserad och som kan, och då man numera har en gemensam dator, innebär det ju att han automatiskt tog över (jag lät honom förstås göra det) allt som har med installationer att göra. Själv tog jag automatiskt över tvättstugan (och hur fan gick det till? Och varför???).
Nu i jul fick jag en iPod. Har haft mp3-spelare länge och älskar att lyssna på böcker när jag städar, klipper gräs, promenerar eller egentligen så fort jag har chansen att avskärma mig från omvärlden. Blev överlycklig för denna fina glänsande iPod som dessutom rymmer 8 G!!!! Det är ju hur många böcker som helst. Kanske man t o m kan kosta på sig att lägga in lite musik som omväxling :)
Musiken var ju inga problem men sen...det är ju inte bara att lägga in sina mp3-böcker utan nu måste man konvertera filerna två gånger... "Varför ska vi ha samma format som alla andra???!" Tänk att det måste vara så invecklat o speciellt hela tiden...
Detta innebär förstås att jag har tillbringat 1½ dag med att läsa på nätet, konvertera, göra fel, radera allt, ladda ner program, fixa och trixa... Och nu tror jag att jag lyckats. Nästan i alla fall... Vågar inte hoppas att kapitlen ligger i rätt ordning...NEEEJ....kom precis på att jag missat en grej...bara att börja om igen...
Ja, vad jag egentligen ville säga var väl att man ska fortsätta göra det man gjort innan man gifte sig, för det är trist att tappa de kunskaper man har....man vet aldrig när man behöver dem igen...
onsdag 26 december 2007
Fort går det...
Skulle ju skriva om jag hittade nåt intressant, och visst gjorde jag det. Vilka spånskallar som kommenterar artiklar... just den jag tidigare skrev om i mitt inlägg. Nu har kommentarerna haglat och de flesta verkar tro att vi som håller på med ivf är karriärister i 40-årsåldern som inte har fattat att den biologiska klockan tickar.... http://www.expressen.se/halsa/1.981450/manga-kvinnor-vantar-for-lange
Suck. Man kan ju bli trött för mindre. Varför ska det vara så svårt att få upp det här ämnet på sin rätta nivå? Kanske man borde skriva till Expressen och påpeka detta, så att de följer upp och visar hur det faktiskt kan se ut... Får se om jag orkar. Just nu känner jag mig bara jävligt irriterad på allt och alla. Är det för att man varit tillsammans med sin familj i snart en vecka :) Kanske det är så illa, en ledig helg med lite julstress plus en julafton med familjen var allt jag klarade...
Insåg en annan sak förra veckan. Svåger, svägerska o deras lilla barn på 1 år var hemma. Gud vad dom små liven stökar ner. Inte blir det väl bättre av att svägerskan inte alls verkar vara så brydd om köttbullar på golvet, saker som slås ner i vårt ekbord osv. Jag påpekade klart och tydligt för lilla barnet att så där gör man inte, och det har aldrig dottern fått göra heller. Fick två stora förvånade ögon tillbaka :) Nåja, lika bra att lägga ribban på en gång...
När de åkt hem sa jag till min man att vi kanske inte vill ha fler barn, undermedvetet kanske det är så det ligger till? Kan det vara så att vi bara tror vi vill ha fler barn men egentligen inte är några bra föräldrar och alldeles för bekväma nu med vårt stora barn.... Huh, hemska tanke....
Vi får väl se vad livet har i beredskap för oss. Kanske ett syskon, kanske vi bara får fortsätta där vi är nu...
Suck. Man kan ju bli trött för mindre. Varför ska det vara så svårt att få upp det här ämnet på sin rätta nivå? Kanske man borde skriva till Expressen och påpeka detta, så att de följer upp och visar hur det faktiskt kan se ut... Får se om jag orkar. Just nu känner jag mig bara jävligt irriterad på allt och alla. Är det för att man varit tillsammans med sin familj i snart en vecka :) Kanske det är så illa, en ledig helg med lite julstress plus en julafton med familjen var allt jag klarade...
Insåg en annan sak förra veckan. Svåger, svägerska o deras lilla barn på 1 år var hemma. Gud vad dom små liven stökar ner. Inte blir det väl bättre av att svägerskan inte alls verkar vara så brydd om köttbullar på golvet, saker som slås ner i vårt ekbord osv. Jag påpekade klart och tydligt för lilla barnet att så där gör man inte, och det har aldrig dottern fått göra heller. Fick två stora förvånade ögon tillbaka :) Nåja, lika bra att lägga ribban på en gång...
När de åkt hem sa jag till min man att vi kanske inte vill ha fler barn, undermedvetet kanske det är så det ligger till? Kan det vara så att vi bara tror vi vill ha fler barn men egentligen inte är några bra föräldrar och alldeles för bekväma nu med vårt stora barn.... Huh, hemska tanke....
Vi får väl se vad livet har i beredskap för oss. Kanske ett syskon, kanske vi bara får fortsätta där vi är nu...
Äntligen
Ja, inte av typen positivt gravtest men dock en liten bekräftelse via en artikel i Expressens nätbilaga idag. Äntligen en historia om hur svårt en del har att få tillökning. Inga snuttiga reportage om hur nån våndats i några månader, utan faktiskt en story från verkligheten, en historia om ett par som efter ett stort antal försök lyckats. Bravo Expressen! De påtalar också problemet med att det talas så tyst om svårigheter att få barn och en fråga om hur många försök landstinget borde betala, ännu mera bravo! Nu tillhör jag nog de skeptiska eftersom jag inte tror det kommer att bli en långkörare i tidningen men är tacksam för det lilla!
I övrigt så har jag verkligen tagit paus från allt som har med bebis att göra. Har helt enkelt inte haft tid till nåt. Och jag har heller inte hunnit sitta vid datorn nånting. Förrän idag... Fick en iPod i julklapp och sliter mitt hår för att konvertera mina mp3 filer (ljudböcker), så nu fick jag lite tid att uppdatera mig. Har inte hunnit läsa ikapp era bloggar ännu, men hoppas hinna det imorgon...
Julen var bra men rörig och jag är glad att den är över. Har nu njutit av två långa hemmadagar där vi mest slöat. Får se om det blir mer fart imorgon, eller om jag istället ska ut o dammsuga nätet på nyheter.
Hittar jag nåt spännande lägger jag ut det....
I övrigt så har jag verkligen tagit paus från allt som har med bebis att göra. Har helt enkelt inte haft tid till nåt. Och jag har heller inte hunnit sitta vid datorn nånting. Förrän idag... Fick en iPod i julklapp och sliter mitt hår för att konvertera mina mp3 filer (ljudböcker), så nu fick jag lite tid att uppdatera mig. Har inte hunnit läsa ikapp era bloggar ännu, men hoppas hinna det imorgon...
Julen var bra men rörig och jag är glad att den är över. Har nu njutit av två långa hemmadagar där vi mest slöat. Får se om det blir mer fart imorgon, eller om jag istället ska ut o dammsuga nätet på nyheter.
Hittar jag nåt spännande lägger jag ut det....
torsdag 13 december 2007
Bebissemester
Alltså....semester från bebisverkstan....
Det har varit en lång paus i skrivandet, i barntillverkningen, ja, med det mesta som har med ivf, mediciner och annat att göra. Man kunde ju önska att resten av livet, typ arbetslivet, åtaganden i skolan, föreningsliv och annat hade gjort detsamma. Men icke. Det har en förmåga att hopa sig.... Så om jag ska vara ärlig så är det väl inte enbart min förtjänst att jag lyckats hålla mig borta från alla dessa tankar och smärtsamma påminnelser om att vi inte får nån bebis i augusti heller... Jag har helt enkelt inte haft tid att sitta vid datorn.
Konstigt det här med att skriva. Jag har känt en saknad, både av att inte få skriva själv och bli av med alla bubbliga tankar som man nu stoppar ner i diverse små fack och lådor man sen får trycka igen och dra igen haspen på. Jag saknar också de andra bloggarna jag följt under hösten. Lillawi, Lucia, Tingeling är tre av de jag nu inte alls kunnat följa med...och jag känner ett tomrum på grund av det. Nu har jag full förtröstan att jul ska innebära många timmar där jag kan läsa ikapp, peppa den som behöver pepp, trösta där det behövs, glädjas med den glada och bara finnas till där det är behövligt.
För vår egen del har hela verkstan tagit juluppehåll. Vi orkade helt enkelt inte dra igång nåt nu och behövde ta ledigt. Vi ska försöka njuta av julen och lite ledigt. Men sen smäller det igång igen v 3. Dags för sprutor och nedreglering igen... Känns så avlägset just nu och det går säkert bra...
Jag ska försöka att fylla den här bloggen med andra roliga, tänkvärda och bubbliga tankar. Som idag till exempel. Jag hittade den här artikeln http://www.alltombarn.se/aktuellt/barn-gor-dig-inte-lycklig-visar-ny-stor-undersokning-1.4612. "Barn gör dig inte lycklig" - hahaha....inne i den här jäkla behandlingssvängen så har man ju lärt sig att ha självironi, galghumor och annan sjuk inställning till livet. Så det här tar jag väl fasta på! Blir det inga barn så är jag lycklig....
Förstås inte, men det var väl lite skönt att läsa att det inte alltid är det vi nu eftersträvar så högt som faktiskt är det bästa hela tiden. För det är ju skitjobbigt, kanske ett barn med kolik, ett sjukt eller handikappat barn, och sen bara alla vanliga åkommor som förkylningar och magsjukor som man ska igenom. Lägg därtill en hel del vaknätter, bråk om vem som ska upp på morgonen, ingen egen tid och vips - där har du olyckliga, trötta och djävulskt irriterade, lättretliga och förmodligen rätt trista människor! Självklart! Men där emellan alla dessa djuphål man trillar i har man ju allt det andra underbara. Första leendet, första orden, en liten gosig mage att prutta på....listan kan göras lång...
Kontentan är väl att det inte går att måla världen svart eller vit. Jag är helt säker på att vissa förhållanden är lyckligare utan barn, några är lyckligare med barn, en del är lyckliga nu, andra imorgon och att de allra flesta hittar sitt sätt att vara lycklig, även om jag själv också tror att självvald barnlöshet är betydligt lättare att bära med sig än sorgen att bli påtvingad barnlösheten... Men det är väl så att när man väl bestämt sig att nu får det vara nog! Nu orkar jag inte mer behandling, att kastas mellan hopp och förtvivlan. Då måste man ju försöka hitta andra saker som gör en lycklig. Om det då är en hobby, en adoption, fosterbarn, stödfamilj, en hund eller nytt jobb? Taggen i hjärtat kommer nog att finnas kvar, kanske kapslas in för att bara kännas av ibland, men den kommer nog inte att försvinna helt...
Jag känner att jag är lyckligt lottad som har fått vara med om miraklet en gång. Det känns som att jag inte ska gnälla, även om man förstås vill göra det när man vill ha fler. Men jag har fått vara med om det en gång och jag är så oerhört tacksam för det. Det är min utväg. Att vara tacksam för det jag redan har! Det är min gröna nödutgångsskylt. "EXIT - du har ett barn, var tacksam för det miraklet och lägg ingen mer energi på det här"
Jag hoppas att jag inte behöver använda nödutgången...
Det har varit en lång paus i skrivandet, i barntillverkningen, ja, med det mesta som har med ivf, mediciner och annat att göra. Man kunde ju önska att resten av livet, typ arbetslivet, åtaganden i skolan, föreningsliv och annat hade gjort detsamma. Men icke. Det har en förmåga att hopa sig.... Så om jag ska vara ärlig så är det väl inte enbart min förtjänst att jag lyckats hålla mig borta från alla dessa tankar och smärtsamma påminnelser om att vi inte får nån bebis i augusti heller... Jag har helt enkelt inte haft tid att sitta vid datorn.
Konstigt det här med att skriva. Jag har känt en saknad, både av att inte få skriva själv och bli av med alla bubbliga tankar som man nu stoppar ner i diverse små fack och lådor man sen får trycka igen och dra igen haspen på. Jag saknar också de andra bloggarna jag följt under hösten. Lillawi, Lucia, Tingeling är tre av de jag nu inte alls kunnat följa med...och jag känner ett tomrum på grund av det. Nu har jag full förtröstan att jul ska innebära många timmar där jag kan läsa ikapp, peppa den som behöver pepp, trösta där det behövs, glädjas med den glada och bara finnas till där det är behövligt.
För vår egen del har hela verkstan tagit juluppehåll. Vi orkade helt enkelt inte dra igång nåt nu och behövde ta ledigt. Vi ska försöka njuta av julen och lite ledigt. Men sen smäller det igång igen v 3. Dags för sprutor och nedreglering igen... Känns så avlägset just nu och det går säkert bra...
Jag ska försöka att fylla den här bloggen med andra roliga, tänkvärda och bubbliga tankar. Som idag till exempel. Jag hittade den här artikeln http://www.alltombarn.se/aktuellt/barn-gor-dig-inte-lycklig-visar-ny-stor-undersokning-1.4612. "Barn gör dig inte lycklig" - hahaha....inne i den här jäkla behandlingssvängen så har man ju lärt sig att ha självironi, galghumor och annan sjuk inställning till livet. Så det här tar jag väl fasta på! Blir det inga barn så är jag lycklig....
Förstås inte, men det var väl lite skönt att läsa att det inte alltid är det vi nu eftersträvar så högt som faktiskt är det bästa hela tiden. För det är ju skitjobbigt, kanske ett barn med kolik, ett sjukt eller handikappat barn, och sen bara alla vanliga åkommor som förkylningar och magsjukor som man ska igenom. Lägg därtill en hel del vaknätter, bråk om vem som ska upp på morgonen, ingen egen tid och vips - där har du olyckliga, trötta och djävulskt irriterade, lättretliga och förmodligen rätt trista människor! Självklart! Men där emellan alla dessa djuphål man trillar i har man ju allt det andra underbara. Första leendet, första orden, en liten gosig mage att prutta på....listan kan göras lång...
Kontentan är väl att det inte går att måla världen svart eller vit. Jag är helt säker på att vissa förhållanden är lyckligare utan barn, några är lyckligare med barn, en del är lyckliga nu, andra imorgon och att de allra flesta hittar sitt sätt att vara lycklig, även om jag själv också tror att självvald barnlöshet är betydligt lättare att bära med sig än sorgen att bli påtvingad barnlösheten... Men det är väl så att när man väl bestämt sig att nu får det vara nog! Nu orkar jag inte mer behandling, att kastas mellan hopp och förtvivlan. Då måste man ju försöka hitta andra saker som gör en lycklig. Om det då är en hobby, en adoption, fosterbarn, stödfamilj, en hund eller nytt jobb? Taggen i hjärtat kommer nog att finnas kvar, kanske kapslas in för att bara kännas av ibland, men den kommer nog inte att försvinna helt...
Jag känner att jag är lyckligt lottad som har fått vara med om miraklet en gång. Det känns som att jag inte ska gnälla, även om man förstås vill göra det när man vill ha fler. Men jag har fått vara med om det en gång och jag är så oerhört tacksam för det. Det är min utväg. Att vara tacksam för det jag redan har! Det är min gröna nödutgångsskylt. "EXIT - du har ett barn, var tacksam för det miraklet och lägg ingen mer energi på det här"
Jag hoppas att jag inte behöver använda nödutgången...
onsdag 5 december 2007
Livet utanför
Så har jag gjort det sista testet, som jag förstås trodde skulle vara negativt, och tyvärr också fick rätt. Så nu är man ute ur leken. Åtminstone för ett tag. Jag har lite blandade känslor om det. Och så mycket som jag grät förra veckan, har gjort att jag hållit huvudet kallt den här veckan. Det var ju väntat. Nu är man utanför, definitivt utanför spelet.
Ena sidan av mig är förstås förtvivlad över att man inte lyckades den här gången. Ett positivt svar att ge till släkt och vänner i julklapp hade varit fint...men vi får leta andra klappar i år... En annan sida av mig är glad över pausen i behandlingen, att inte behöva påfrestningarna på kropp och själ som en behandling faktiskt innebär. Nu kan vi försöka leva ett vanligt liv. Ett liv som inte kretsar kring dagar, sprayer, provtagning, kissa i burk osv. Vi kan bara vara...leva med andra tankar i huvudet. Vi kanske till fullo kan koncentrera oss på det som vi egentligen lever för. Vår dotter, våra vänner, vår fritid som vi värderar högt. Man kan prestera normalt på jobbet. Som en idogt arbetande tjej är det jobbigt att ha tankarna på annat håll och att inte kunna boka sina arbetsdagar som vanligt pga behandling...
Min sista sida, en liten gnutta hopp, som kanske sitter där långt nere i hälen...vet faktiskt inte riktigt var, men jag är rätt säker att den finns där nånstans... Den hoppas ju förstås på att ett mirakel ska ske! Jag vet, det är dumt, naivt och fullständingt idiotiskt. Men det har ju hänt förr...kan ju hända igen...tänk om vi lyckas själva den här månaden....
Puh...jag vet. Löjligt och dumt. Men dock. Det finns där och jag kan inte förtränga det...
Så vi får väl se vilken av sidorna som får njuta av tillvaron. Jag hoppas att vi ska ha några härliga veckor, innan det är dags för behandling igen. Imorgon ska jag ringa kliniken för att få reda på när vi ska sätta igång igen. Hmmm...måste nog fråga om vad som händer om vi skulle bli naturligt gravida. Undrar om vi då har kvar våra två betalade försök. För då skulle det ju inte vara dem vi har att tacka för barnet... :)
Ena sidan av mig är förstås förtvivlad över att man inte lyckades den här gången. Ett positivt svar att ge till släkt och vänner i julklapp hade varit fint...men vi får leta andra klappar i år... En annan sida av mig är glad över pausen i behandlingen, att inte behöva påfrestningarna på kropp och själ som en behandling faktiskt innebär. Nu kan vi försöka leva ett vanligt liv. Ett liv som inte kretsar kring dagar, sprayer, provtagning, kissa i burk osv. Vi kan bara vara...leva med andra tankar i huvudet. Vi kanske till fullo kan koncentrera oss på det som vi egentligen lever för. Vår dotter, våra vänner, vår fritid som vi värderar högt. Man kan prestera normalt på jobbet. Som en idogt arbetande tjej är det jobbigt att ha tankarna på annat håll och att inte kunna boka sina arbetsdagar som vanligt pga behandling...
Min sista sida, en liten gnutta hopp, som kanske sitter där långt nere i hälen...vet faktiskt inte riktigt var, men jag är rätt säker att den finns där nånstans... Den hoppas ju förstås på att ett mirakel ska ske! Jag vet, det är dumt, naivt och fullständingt idiotiskt. Men det har ju hänt förr...kan ju hända igen...tänk om vi lyckas själva den här månaden....
Puh...jag vet. Löjligt och dumt. Men dock. Det finns där och jag kan inte förtränga det...
Så vi får väl se vilken av sidorna som får njuta av tillvaron. Jag hoppas att vi ska ha några härliga veckor, innan det är dags för behandling igen. Imorgon ska jag ringa kliniken för att få reda på när vi ska sätta igång igen. Hmmm...måste nog fråga om vad som händer om vi skulle bli naturligt gravida. Undrar om vi då har kvar våra två betalade försök. För då skulle det ju inte vara dem vi har att tacka för barnet... :)
lördag 1 december 2007
Adventskalender
För att inte blanda äpplen och päron, och för att inte låta mina deppiga tankar kring vår behandling, blanda sig med glädje över annat, skriver jag ett separat inlägg.
Jag hade en sån härlig stund i morse. Vår dotter som är 6 år har väntat i veckor för att få öppna sina kalendrar. Jo, tyvärr...inte bara svt:s och sr:s kalender, utan hon har även två stycken med choklad i. Till mitt försvar säger jag bara mormor och tant Maud (vår granne...). Nåväl, hon får ta dem i samband med måltid som det så vackert brukar stå på medicinburkarna :)
Hur som helst. Jag gjorde för några år sedan en sån här paketkalender till vår dotter, F, vilket innebar flera dagars broderande...om jag vetat hur mycket jobb det innebar hade jag nog låtit bli. Den var klar när hon var några år. Så under december månad har hon fått öppna ett paket varje dag. Förra året var vi ute och reste dec-mars, så det blev naturligtvis varken adventskalender eller några paket. Och i år är hon nästan i största laget. Tyckte jag, tills för några veckor sedan. Då kom den där tanken smygande. Jo, kanske...varför inte...vi fyller den med "nyttiga" saker...
Sagt och gjort. När F somnat igår kväll tog jag fram påsarna med inköp. Jag hade inhandlat diverse "praktiska" saker som hon ändå behövde. Som t ex ny hårborste, hårsnoddar, trosor, strumpbyxor, en liten skrivbok osv. Gjorde små paket och hängde upp kalendern i vardagsrummet.
Imorse fick jag övertala F att komma ner från sängen när julkalendern började på TV. Hon var mest intresserad av chokladen, vilket kanske var väntat. Så till slut sa jag bara "har du sett vad som hänger där?". Och hon jublande glad går dit och upptäcker paket. Och som den omtänksamma lilla själ hon är säger hon "men hur vet man vems som är vems?" och syftar på att det inte står namn på paketen och att vi är tre i familjen... Så jag säger att det bara är hennes paket. Då springer hon fram och ger mig en enorm kram!!! Oh...vilken lycka. Så underbart att få se sån glädje och tacksamhet, plus att jag fick se att hon verkligen tänker på alla runt omkring sig. Lycka!
Så även om julen har sina sidor, och jag fullt och fast håller med i Tingelings inlägg, så har den sina ljusa sidor med. Mest den om tacksamhet och omtänksamhet. Köphysterin, den kan vi väl låta vara...
Jag hade en sån härlig stund i morse. Vår dotter som är 6 år har väntat i veckor för att få öppna sina kalendrar. Jo, tyvärr...inte bara svt:s och sr:s kalender, utan hon har även två stycken med choklad i. Till mitt försvar säger jag bara mormor och tant Maud (vår granne...). Nåväl, hon får ta dem i samband med måltid som det så vackert brukar stå på medicinburkarna :)
Hur som helst. Jag gjorde för några år sedan en sån här paketkalender till vår dotter, F, vilket innebar flera dagars broderande...om jag vetat hur mycket jobb det innebar hade jag nog låtit bli. Den var klar när hon var några år. Så under december månad har hon fått öppna ett paket varje dag. Förra året var vi ute och reste dec-mars, så det blev naturligtvis varken adventskalender eller några paket. Och i år är hon nästan i största laget. Tyckte jag, tills för några veckor sedan. Då kom den där tanken smygande. Jo, kanske...varför inte...vi fyller den med "nyttiga" saker...
Sagt och gjort. När F somnat igår kväll tog jag fram påsarna med inköp. Jag hade inhandlat diverse "praktiska" saker som hon ändå behövde. Som t ex ny hårborste, hårsnoddar, trosor, strumpbyxor, en liten skrivbok osv. Gjorde små paket och hängde upp kalendern i vardagsrummet.
Imorse fick jag övertala F att komma ner från sängen när julkalendern började på TV. Hon var mest intresserad av chokladen, vilket kanske var väntat. Så till slut sa jag bara "har du sett vad som hänger där?". Och hon jublande glad går dit och upptäcker paket. Och som den omtänksamma lilla själ hon är säger hon "men hur vet man vems som är vems?" och syftar på att det inte står namn på paketen och att vi är tre i familjen... Så jag säger att det bara är hennes paket. Då springer hon fram och ger mig en enorm kram!!! Oh...vilken lycka. Så underbart att få se sån glädje och tacksamhet, plus att jag fick se att hon verkligen tänker på alla runt omkring sig. Lycka!
Så även om julen har sina sidor, och jag fullt och fast håller med i Tingelings inlägg, så har den sina ljusa sidor med. Mest den om tacksamhet och omtänksamhet. Köphysterin, den kan vi väl låta vara...
Hoppfull
Har nu landat lite efter det negativa testet, men fortfarande har jag en gnutta hopp som vägrar överge mig...
Ringde till kliniken för att meddela det negativa resultatet. Jag skulle precis in till ett kundbesök och kände direkt när jag började berätta för barnmorskan att vi misslyckats, hur tårarna började bränna... Jag svalde och försökte att andas djupt. Lugn o stilla, du kan inte komma med rödgråtna ögon till kunden... Inte helt lätt, särskilt inte när man har världens underbaraste, omtänksamma, ljuvliga människa på andra sidan. Som min svägerska hade hört om Linné. "De gör ju det här varenda dag, men mina vänner sa att de varje gång förstod att det faktiskt var första gången för just det här paret". Det stämmer. Personalen är fantastisk! Förstående och mjuka o varma. Man vill bara krypa upp i deras knä o gråta en skvätt. Jag tror faktiskt det skulle vara ok för dem.
Nåväl. Jag berättade om mina sparsamma, konstiga och icke-normala blödningar. Hon hmm:ade och funderade. Sedan sa hon att jag skulle testa igen, nu på tisdag. Bara för att säkerställa att det inte var nåt. Jäklar! Nu kunde ju hoppet få gro kvar en stund till. Jag som verkligen hade velat stoppa det i lådan "att öppna nästa år"! Hoppet som är ljuvligt ibland, och som man andra dagar bara vill be dra dit pepparn växer! För när hoppet tvingas ge upp skär det i kroppen! Jag tror att hoppet har långa slingrande rötter som gör djupa sår i kroppen när det tvingas lämna en...
Så nu är det bara att invänta tisdag, testa, bli besviken och sedan ringa till kliniken och bestämma nästa steg. Jag har försökt hålla "hopp-rötterna" uppe vid ytan för att jag ska slippa riva upp såren igen, men det är lättare sagt än gjort.
Jag och min man har bestämt oss för en paus. Nu vilar vi, låter julen gå utan en massa hormoner, sprutor, tankar och besvikelser. Vi tar det nästa år. Två försök till, sedan lägger vi ner. Vi orkar helt enkelt inte med dessa djupa dalar som det innebär att inse att man inte lyckats den här månaden heller...
Ringde till kliniken för att meddela det negativa resultatet. Jag skulle precis in till ett kundbesök och kände direkt när jag började berätta för barnmorskan att vi misslyckats, hur tårarna började bränna... Jag svalde och försökte att andas djupt. Lugn o stilla, du kan inte komma med rödgråtna ögon till kunden... Inte helt lätt, särskilt inte när man har världens underbaraste, omtänksamma, ljuvliga människa på andra sidan. Som min svägerska hade hört om Linné. "De gör ju det här varenda dag, men mina vänner sa att de varje gång förstod att det faktiskt var första gången för just det här paret". Det stämmer. Personalen är fantastisk! Förstående och mjuka o varma. Man vill bara krypa upp i deras knä o gråta en skvätt. Jag tror faktiskt det skulle vara ok för dem.
Nåväl. Jag berättade om mina sparsamma, konstiga och icke-normala blödningar. Hon hmm:ade och funderade. Sedan sa hon att jag skulle testa igen, nu på tisdag. Bara för att säkerställa att det inte var nåt. Jäklar! Nu kunde ju hoppet få gro kvar en stund till. Jag som verkligen hade velat stoppa det i lådan "att öppna nästa år"! Hoppet som är ljuvligt ibland, och som man andra dagar bara vill be dra dit pepparn växer! För när hoppet tvingas ge upp skär det i kroppen! Jag tror att hoppet har långa slingrande rötter som gör djupa sår i kroppen när det tvingas lämna en...
Så nu är det bara att invänta tisdag, testa, bli besviken och sedan ringa till kliniken och bestämma nästa steg. Jag har försökt hålla "hopp-rötterna" uppe vid ytan för att jag ska slippa riva upp såren igen, men det är lättare sagt än gjort.
Jag och min man har bestämt oss för en paus. Nu vilar vi, låter julen gå utan en massa hormoner, sprutor, tankar och besvikelser. Vi tar det nästa år. Två försök till, sedan lägger vi ner. Vi orkar helt enkelt inte med dessa djupa dalar som det innebär att inse att man inte lyckats den här månaden heller...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
