Drömmen sprack

Testade i tisdags, och som väntat negativt... Ända till dess att jag kollade strecken på testet hade jag väckt tanken på att vara gravid. Hoppet hade växt, jag kände mig förväntansfull, för jag hade ju hittat en massa saker som inte var som en vanlig icke-gravid månad. Hur dum får man bli???


Smack, en smäll rakt in i verkligheten igen. Tyckte det gick rätt bra de närmaste minuterna, kunde t o m lämna dottern på skolan och vara helt normal. Tyvärr märkte jag att mitt tålamod med henne inte var som förut... Men sen, i bilen, på väg till kundbesöket, på väg till mitt kontor. Hela tiden fick jag koncentrera mig på annat för att hålla tårarna borta. Klarade inte heller av att ringa kliniken och berätta för det gjorde så ont, var så jävligt helt enkelt...

Grät en stund på kvällen och pratade mycket med min man. Han har varit lite mer fåordig men han upplever förstås lika mycket av det här. Han sa att vi nu tar paus, gör sen två försök och sen får det vara nog. För han orkar inte med mer av det här jobbiga...han har förstås rätt, men ändå...tanken dyker då upp. Om vi nu får ett par, kanske många ägg i frysen. Kan man verkligen låta bli att försöka med dem...?

Gaskade upp mig innan jag skulle i säng. Hade ont i ryggen när jag skulle borsta tänderna, och mina tankar vandrade iväg. Tänk om man skulle drabbas av någon sjukdom, tänk om det hände nåt riktigt hemskt. För visserligen anser vi att vi är drabbade eftersom vi inte lyckas få fler barn, men lägg av. Vi är friska, glada, har varandra, familj, vänner, vi har jobb, båt och en trevlig fritid (även om den förstås alltid är för kort). Vi har ju egentligen inga problem. Jag tänkte på alla föräldrar som har små barn och som själva drabbas av sjukdom. Tänk att veta att man själv kommer att dö innan barnen är 5 år. Att man inte kommer att få följa sina barns utveckling...

Japp, så insåg jag att jag i själva verket är lyckligt lottad. Vi har en fantastisk dotter och vi har varandra, och hälsan. Mer kan man nästan inte begära...