Kluvna känslor

Så var det dagen före plock. Ena delen av mig jublar, äntligen dags att träda in i den spännande och förväntansfulla väntan. Väntan på att få några livsdugliga celler som fortsätter dela sig och som faktiskt tänker bli så kallade guldägg. Och sen den efterföljande väntan på ickemens. Två veckor av hopp och förtvivlan, letande efter graviditetstecken. Hundratals toabesök. Ja, ni vet vad jag menar...


Den andra delen som inte jublar gruvar faktiskt lite inför morgondagen och de följande dagarna. Först och främst för imorgon. Förra plocket var man ju rookie. Jag hade inte en aning om vad som väntade. De lugnande tabletterna, bedövningen och allt runt omkring flöt ju på väldigt bra. Det gjorde knappt ont osv. Men ändå! Jag ska ju ändå igenom det där igen. Det kanske gör ont den här gången, det kanske inte finns några ägg att plocka, de kanske verkligen har poppat som jag befarade... Och även om plocket går bra, så är det ju så många efterföljande steg som också måste gå bra. Spermierna måste funka med äggen, cellerna ska delas, och delas och delas... Om det nu inte har funkat de sista 6 åren, varför skulle det funka nu?

I mångt och mycket är det väl ett försvar och en rädsla för den där avgrunden man tvingas ramla ner i när det inte lyckas. För hur bra det än går i början så trippar man ju farligt nära den där kanten och det räcker med minsta vindpust från fel håll för att trilla i. Och jag undrar faktiskt hur många gånger man klarar fallet?

Jag hoppas nu starkt att jag slipper falla. Snubbla och vara nära, men jag hoppas att jag ska gå på fast mark en lång tid framöver.