Oj vad tiden har gått. Länge sen jag skrev, och jag ska erkänna att jag totalt släppt allt med ivf för denna period. Deppigheten satt i länge efter det här misslyckandet och allt var tungt.
Nu känns det lättare, och det har nog att göra med att vi inte tänkt på nästa behandling, denna sista chans till syskon. Just nu undrar jag om man verkligen ska utsätta sig för hoppet igen. Det gör ju så jäkla ont när det misslyckas.
Livet sedan sist har handlat mycket om annat. Min hobby som jag lagt ner själ och hjärta i. Det har varit mässor att besöka, mässa att jobba på, det har varit påskledigt i norrland hos min mamma. Alla dessa delar har hjälpt mig att hålla tankar på bebis borta.
Mitt undermedvetna sitter ibland och räknar dar, pysslar för att försöka få in ett till försök innan sommaruppehållet. Men saker bokas in, en resa här, en resa där, andra saker som planeras. Och varför infaller alla mitt i månaden där ett äggplock och återförande kanske skulle ske?
Ja, jag vet, jag kanske låter det ske bara för att slippa ta tag i det igen...vem vet? Men nån dag, här framöver ska jag ta tag i mitt ivf-liv igen. Just nu vilar jag och samlar krafter. För de kommer sanneligen att behövas.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det låter bra, Zelda. Låt kropp och själ vila, ta en paus, samla hem trupperna, omgruppera, bered dem på en ny match. Så småningom. När ni orkar resa er igen och försöka på nytt är jag den första att hålla hårda tummar.
lillawi
Skickar lite kraft till dig! Jag känner mig också rätt blasé till hela grejen just nu. Känner att jag inte orkar ta in det vi går igenom. Kanske för att det är första försöket sedan missfallet, vem vet? Men jag tror man behöver pauser då och då för att orka ta tag i allt igen. Just nu känns det som om jag inte aktivt försöker bli med barn, fast kroppen är inställd på det med tanke på behandlingen. Mentalt är jag nog inte riktigt med. Men det kan också vara en skyddsåtgärd. Vi får väl se om sådär två veckor.
Skicka en kommentar