Tappad sug

Ska väl egentligen inte skriva eftersom jag inte har nåt att komma med. Jag har bara tappat sugen. På allt, i princip.

Sitter på jobbet och gör mekaniskt vissa saker. Känner inget engagemang, tycker att mitt jobb är det mest oviktiga man kan hålla på med. Tar åt mig när det inte går som det ska (även om det inte är mitt fel), blir inte glad när det gör det. Känner mig bara tom, anti, oinspirerad.

Hade en underbar dag igår med maken och en vän. Vi var ute och fiskade i skärgården hela dagen. Och på hela dagen tänkte jag inte på vårt misslyckade försök, vi pratade lite om det med vår vän, men det gjorde inte ont. Det funkade bra.

Men nu, nu känns livet väldigt meningslöst. Hur fan ska man bli glad, ambitiös, karriäristisk och rolig igen?

Dag 6 blev dag 7 istället

Det verkar som om dag 6 istället inföll dag 7. Känner mig inte alls så positiv idag.

Brösten känns inte alls lika ömma, har bara haft nån enstaka ilning/stickning i livmoderstrakten. Önskar ju att det stack hela tiden...

Kanske det är så att hormonerna nu håller på att gå ur kroppen, innan ev graviditetshormoner ska slå till. Om de gör det förstås...just nu känns det som att det inte kommer att lyckas den här gången heller...deppen har slagit till.

Mitt förnuftiga jag säger mig att det inte är lönt att ta ut vare sig sorg eller lycka i förskott utan bara avvakta och försöka tänka på annat. Den impulsiva sidan säger åt mig än det ena än det andra...

Och givetvis vet jag att det lär visa sig hur det går, förr eller senare. Men ack vad jag önskar att det ska gå bra....

Ruvardag 6 - depp

Är nu inne på sjätte dagen som "ruvare" och jag är mest less o irriterad! Det känns som att jag redan vet att det har misslyckats och jag är grinig och känner mest för att vara själv. Typiska PMS-tecken... Vet att det är fel att tänka negativt men vad ska man göra??

Efter vår första behandling hade kroppen påverkats så mycket och man kände av magen, brösten, ryggen osv. Men nu. Bara en helt vanligt månad där man bara hade ett par minuters behandling och fick tillbaka den lilla eskimån...hoppsan, redan klart. Oj, det känns som vi fuskat. Liksom inte gjort det på riktigt... Och fusk brukar ju aldrig löna sig, det vet man ju! Förra månaden värkte det i brösten ganska snabbt, nu är de lika små och sladdriga som vanligt. Jag hade en tillstymmelse till blod igår och blev glad- nidationsblödning trodde jag! Kom sen ihåg att det kanske var en helt vanligt mellanblödning... Fan!

Det lustiga (fel uttryck kanske) är att jag även vid förra behandlingen deppade stort just efter 5-6 dagar. Undrar vad det är som händer i kroppen just då? Hormonerna som förbereder sig för PMSutbrotten eller? Nåt måste det vara i alla fall, för jag vet att jag inte är själv! Det gick ju över på ett par dar, så jag hoppas detsamma händer nu.

Fan, nu känns det som om vi aldrig kommer att lyckas. Varför ska vi utsätta oss för det här? Vore det inte lika bra att bara skita i ett till barn och leva livet. Njuta av det som alla småbarnsföräldrar inte kan. På nåt sätt ha vår grej och räcka lång näsa till de som sitter med skrikiga, snoriga skitungar som kryper runt och drar i alla saker. Till alla ammande som inte kan dricka vin och vara ute och parta. Kanske vi barnlösa ska göra vår grej, ha en egen klubb som de som kan skaffa barn inte får vara med i, så att de också får känna på hur det är att vara utanför... för det är ju det vi är. Utanför...utanför graviditeten, lyckan över ett positivt gravtest, första ultraljudet, sparkarna i magen, sömnlösa nätter, bäckenbottenuppluckring, halsbränna och foglossning. Jag vet, inte så jäkla kul grejor, men nog fasen skulle jag kunna ta det! Nästa gravida som beklagar sig kanske ska akta sig för att göra det nära mig...