Bebissemester

Alltså....semester från bebisverkstan....

Det har varit en lång paus i skrivandet, i barntillverkningen, ja, med det mesta som har med ivf, mediciner och annat att göra. Man kunde ju önska att resten av livet, typ arbetslivet, åtaganden i skolan, föreningsliv och annat hade gjort detsamma. Men icke. Det har en förmåga att hopa sig.... Så om jag ska vara ärlig så är det väl inte enbart min förtjänst att jag lyckats hålla mig borta från alla dessa tankar och smärtsamma påminnelser om att vi inte får nån bebis i augusti heller... Jag har helt enkelt inte haft tid att sitta vid datorn.

Konstigt det här med att skriva. Jag har känt en saknad, både av att inte få skriva själv och bli av med alla bubbliga tankar som man nu stoppar ner i diverse små fack och lådor man sen får trycka igen och dra igen haspen på. Jag saknar också de andra bloggarna jag följt under hösten. Lillawi, Lucia, Tingeling är tre av de jag nu inte alls kunnat följa med...och jag känner ett tomrum på grund av det. Nu har jag full förtröstan att jul ska innebära många timmar där jag kan läsa ikapp, peppa den som behöver pepp, trösta där det behövs, glädjas med den glada och bara finnas till där det är behövligt.

För vår egen del har hela verkstan tagit juluppehåll. Vi orkade helt enkelt inte dra igång nåt nu och behövde ta ledigt. Vi ska försöka njuta av julen och lite ledigt. Men sen smäller det igång igen v 3. Dags för sprutor och nedreglering igen... Känns så avlägset just nu och det går säkert bra...

Jag ska försöka att fylla den här bloggen med andra roliga, tänkvärda och bubbliga tankar. Som idag till exempel. Jag hittade den här artikeln http://www.alltombarn.se/aktuellt/barn-gor-dig-inte-lycklig-visar-ny-stor-undersokning-1.4612. "Barn gör dig inte lycklig" - hahaha....inne i den här jäkla behandlingssvängen så har man ju lärt sig att ha självironi, galghumor och annan sjuk inställning till livet. Så det här tar jag väl fasta på! Blir det inga barn så är jag lycklig....

Förstås inte, men det var väl lite skönt att läsa att det inte alltid är det vi nu eftersträvar så högt som faktiskt är det bästa hela tiden. För det är ju skitjobbigt, kanske ett barn med kolik, ett sjukt eller handikappat barn, och sen bara alla vanliga åkommor som förkylningar och magsjukor som man ska igenom. Lägg därtill en hel del vaknätter, bråk om vem som ska upp på morgonen, ingen egen tid och vips - där har du olyckliga, trötta och djävulskt irriterade, lättretliga och förmodligen rätt trista människor! Självklart! Men där emellan alla dessa djuphål man trillar i har man ju allt det andra underbara. Första leendet, första orden, en liten gosig mage att prutta på....listan kan göras lång...

Kontentan är väl att det inte går att måla världen svart eller vit. Jag är helt säker på att vissa förhållanden är lyckligare utan barn, några är lyckligare med barn, en del är lyckliga nu, andra imorgon och att de allra flesta hittar sitt sätt att vara lycklig, även om jag själv också tror att självvald barnlöshet är betydligt lättare att bära med sig än sorgen att bli påtvingad barnlösheten... Men det är väl så att när man väl bestämt sig att nu får det vara nog! Nu orkar jag inte mer behandling, att kastas mellan hopp och förtvivlan. Då måste man ju försöka hitta andra saker som gör en lycklig. Om det då är en hobby, en adoption, fosterbarn, stödfamilj, en hund eller nytt jobb? Taggen i hjärtat kommer nog att finnas kvar, kanske kapslas in för att bara kännas av ibland, men den kommer nog inte att försvinna helt...

Jag känner att jag är lyckligt lottad som har fått vara med om miraklet en gång. Det känns som att jag inte ska gnälla, även om man förstås vill göra det när man vill ha fler. Men jag har fått vara med om det en gång och jag är så oerhört tacksam för det. Det är min utväg. Att vara tacksam för det jag redan har! Det är min gröna nödutgångsskylt. "EXIT - du har ett barn, var tacksam för det miraklet och lägg ingen mer energi på det här"

Jag hoppas att jag inte behöver använda nödutgången...