Trött och uppblåst

Ja, inte snorkig och fisförnäm, utan snarare uppblåst i magtrakten... Periodvis känns det som om man har fullt med luft i magen, som om äggen håller på att blåsa upp sig för att sedan poffa som såpbubblor... Tänk om det faktiskt är precis vad som händer? Det är bara spår av såpvatten när doktor ivf ska punktera på onsdag :)

Ja, vi lär ju få svar på onsdag morgon då det är dags för plock. Som förberedelse ska jag ut och läsa lite fler bloggar, uppdatera mig om hur mina medsystrar har det. Konstigt, det känns som om jag snart är den enda kvar, den enda som inte är gravid...många har ju lyckats, och jag är enormt glad för alla som lyckas komma förbi det här förhatliga icke-gravid-stadiet. Fantastiskt att ivf faktiskt funkar. Det inger hopp. Även om negativa tankar förstås drar ner en till verkligheten snabbt igen. Det sitter en liten en på ena axeln och säger "du är väl inte så dum att du tror att du lyckas", " det kommer aldrig att gå", "ni får göra nåt annat i ert liv för barn kommer det inte att bli" osv. Den där positiva som alltid finns som motvikt i tecknade filmer tycks inte få komma till tals så ofta. Ibland viskar den en liten uppmuntrande tanke, men tyvärr blir den snabbt överröstad av den där neggosaken...

Man får vara glad för det lilla och just nu är jag glad över att det snart är över för den här gången. Behandlingen alltså. Jo, väntan efter ET är ju också en enorm påfrestning, mentalt, men kanske inte på fysiskt påtaglig som jag tycker nedreglering och uppstart har varit. För nu är jag trött på att ha en kropp som inte är som vanligt. Trött på att vara trött, trött på att ha svullen mage och enormt trött på att inte kunna flänga som jag brukar. Jag brukar ha ett högt tempo och nu är jag som en såskopp. Inte likt mig alls.

Men usch så gnälligt det här blev. Inte heller likt mig eller meningen. Jag är innerst inne glad för att vi är nära plock o återförande. Jag längtar efter att slippa spray och sprutor. Jag längtar också efter att få vara gravid. Det som i min värld skulle hända tre gånger i mitt liv kanske bara händer en gång. Tänk om man vetat det. Då kanske man njutit ännu mer än vad jag gjorde. Om nån kunde ha berättat...men inte lönt att gräma sig. Bara att bryta ihop och ta nya tag. Så nu får de här två försöken vi har kvar visa om vi ska bli föräldrar igen eller inte. Går det inte så får vi göra en ny livsplan.

Men, för att inte ta ut nåt i förskott, vi får se vad som händer närmaste veckorna. Jag håller i alla fall en liten blygsam tumme för att det ska funka. Vettet säger åt mig att hoppas försiktigt så inte fallet blir så stort. Hjärtats längtan säger nåt helt annat!