Konstigt, har inte varit så arg idag. Kanske lite smått irriterad på nåt, eller vänta...nej, tror nästan inte det... Den här arga känslan som suttit i så länge har på nåt sätt blivit lite jag. Vilket jag absolut inte vill. Jag är glad, punkt slut! Det ska inte den här behandlingen komma o ändra på.
Glädjande att ilskan är på bortgående, men jag känner mig låg, oinspirerad och lite "so what". Jobbmässigt känner jag mig less o trött, gör saker som förväntas men inte så ivrigt som jag borde. Läser interna jobbannonser, funderar om man skulle göra nåt annat. Nåt "viktigt". Jag har ett fritidsintresse jag fullkomligen brinner för, och kanske man borde söka sig åt den branschen istället...men nja, tror inte det. Tryggheten i fast jobb, bra förmåner, hyfsad lön, man vet mad man har osv gör att man inte tar tag i det. Drömmen finns där, men jag tror den måste få mogna ett tag till.
När det gäller behandlingen så känns det nästan jobbigt att gå igenom den. Alltså inte att spraya, att spruta eller att ha ont. Det jobbiga är allt planerande vid plock! Har ett stort möte med hela min avdelning hela dagen den 12:e. Jag lovar o svär att plock blir just då! Jag har annars ett jobb där jag kan styra min tillvaro, och eftersom min chef inte vet av min behandling så vill jag helst inte berätta att jag är borta. Det finns inga orsaker förutom svår sjukdom som godkänner att man inte är med på gruppmötena... Så nu får jag väl sjukskriva mig istället och låtsas vara dålig... Hmmm...inte alls som planerat. Sen ryker ju en halv dag vid återförande, och dessförinnan en halv dag för vul. Detta pga att vi bor i Stockholm o går på linné...
Jag vet! Jag borde inte tänka så här. En tidigare chef sa alltid att familjen kom först! Helt rätt, men funkar det verkligen för alla? Nixpix. Jag vill inte sitta o löneförhandla med min chef om 4 månader när han vet att jag kanske försvinner...jag tror nämligen att jag förlorar på det. Alltså säger jag inget till chefen förrän det eventuellt skulle ha lyckats.
Hur ska man motivera sig, intala sig att nu är det dags att värma upp. Dags att ge sig ut på spelplanen, att krossa den där förbaskade "oförklariga barnlösheten" i en sista avgörande finalmatch. Hmmm...nja, semifinal i alla fall. Jag måste gaska upp mig, klappa till kinderna, få blodcirkulationen att vakna, börja jabbandet....för nog vore det skönt att vinna hela turneringen redan i semi. Slippa finalen, som man kanske t o m förlorar...
I need some pepp! Hur gör ni andra när hoppet överger en, när allt bara känns som en seg uppförsbacke. Har ni några tips så tar jag tacksamt emot dem!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Känner igen det där med att hoppet överger en och livet känns som en enda lång uppförsbacke.
Goda råd..? *funderar*
Det är väl så individuellt det där, ibland kan jag må bättre av att bara klä av mig min Duktiga Mask och tillåta mig själv att ligga i soffan i mina fulaste mjukisbyxor och klämma i mig chips och gråta. Det känns bättre sen.
Ibland hjälper det med motion, ett stenhårt spinningpass eller bara en lång promenad.
Att tänka positivt funkar inte för mig. Det går inte att vända hopplösheten i huvudet, det enda som funkar är att försöka jaga bort de deppiga tankarna om ens för en liten stund.
Ja och så skriver jag ju. Ut med alla tankar och känslor bara, ocensurerat och oklippt. När man läser de stora hemskheterna i text blir de plötsligt mindre. Tycker jag.
Många peppande kramar av Ting!
Skicka en kommentar