Start i veckan?

Hmmm...vad tiden har gått fort. Redan mer än en vecka in på nya året. Nytt år ger ju alltid en känsla av nystart. Av förhoppningar, beslut som man nu tänker verkställa. Skönt att kunna lägga vissa saker bakom sig. Det har jag faktiskt gjort. På flera sätt. Jag rensade ut massor av gamla grejor på jobbet. Gamla ärenden, papper som man inte tittat på sen år tillbaka. Härligt. Och förstås lite dåligt samvete för att man förbrukar så mycket papper nu för tiden i det här papperslösa samhället, men insåg att många av papperna faktiskt använts en gång i tiden. Bara inte nu...och då kan de lika gärna gå till återvinning istället för att belamra mitt skrivbord.

Jag har också lagt besvikelserna bakom mig. Vi har haft en underbar ledighet där vi totalt struntat i ägglossning (hmmm, ja nästan i alla fall...maken visste nog inte om att det var just den dan jag var så på...och även om jag försökte strunta i min hjärna som ideligen påpekade att det nog var just ägglossning just då så sänder kvinnokroppen ut enorma signaler om allt hela tiden. Det går bara inte att missa), hormoner, behandlingar, läkartider och allt annat. Skönt. Till och med jätteskönt! Häromdan sa maken att han bara längtar tills de två sista försöken är klara, för då kan vi släppa det här. Och han har faktiskt rätt. Det ska bli jätteskönt, även om det förstås blir besvikelse av allra högsta grad. Men sen, sen får vi finna oss i att det nog inte blir fler barn och göra det bästa av det. Kanske ta tag i att sälja barnvagn, säng, kläder osv som vi sparat i väntan på syskonet.

Jaja...det är ju länge kvar tills dess. Sju sorger och åtta bedrövelser ska vi ju igenom först. Och jag har ytterligare en farhåga. Hur sjutton ska man göra med vetskapen om att man kanske har ägg i frysen? Jag har ju två ivf-behandlingar kvar, de kanske resulterar i ett antal befruktade ägg i frysen....undrar om man inte om nåt år eller så börjar fundera på att kanske sätta tillbaka ett eller två... Det tror jag i alla fall. Nu hoppas jag att livet har bestämt sig för att välsigna oss med ett barn under de här två behandlingarna, men hoppet är ju sådär...

Känner mig väldigt kluven inför att börja behandlingen igen. Har varit så ovanligt gråtmild sista dagarna. Grät när jag såg Emil i Lönneberga för 574:e gången, grät när vi såg Disney on Ice (särskilt när det var Lejonkungen) och jag får tårar i ögonen t o m när jag berättar det... Herregud. Hur lipig ska jag inte bli nu då? Både för alla hormoner, men även för att man nu igen kommer att bygga upp det där förbannade hoppet, leta graviditetssignaler, känna svullnad i brösten, illamående för att sen tas ner på jorden lika snabbt och hårt som efter misslyckad rymdfärjelandning! Varför ska man egentligen utsätta sig för det? Det är en hög grad av självplågeri!

Och jag som nu till det nya året lovat mig själv att leva livet nu! Göra det jag mår bra av, strunta i folk som bara suger energi från mig, strunta i att göra det jag inte vill, och om det är kanonväder hellre ta en båttur än att lördagsstäda. Det löftet tänker jag hålla, och det går inte riktigt ihop med en ivf-behandling. Självklart gör ju det eventuella resultatet det värt att vara i helvetet och återvända, men om man inte lyckas... det är då det blir tufft! Och jag vet inte om jag orkar vara så ledsen igen....